Åtminstone inte ännu. Att vinna min viktklass på helgens ADCC-kval blir svårt. Väldigt svårt. Kanske till och med omöjligt. Visst är jag en optimist, vissa skulle till och med kalla mig för en drömmare. Samtidigt försöker jag ändå hålla mig någorlunda realistisk och förstår själv att vissa saker helt enkelt inte kommer hända. Inte nu. Det skulle vara respektlöst mot sporten i sig och oerhört okunnigt för mig att tro mig bättre än folk som tränat och tävlat så mycket längre och som lagt ner slitet som krävs för att kalla sig för en av Europas bästa grapplers. Så naiv är jag inte.

Med det sagt åker jag inte dit för att ge upp. Jag ser det som ett sorts experiment, som ett sätt för mig att känna på hur det känns att tävla på en så hög nivå. Att se vad som krävs. Då och då är det lätt att sväva iväg lite och rent ut sagt bli kaxig, att se sig själv som bättre än vad man egentligen är. Det är en av sakerna jag verkligen älskar med den här sporten, att det är oerhört svårt att tänka på det sättet. Man tas ner på jorden varje pass, det finns alltid någon som kan strypa ut en. Hur konstigt det än kan låta uppskattar jag verkligen känslan av att bli dominerad av någon. Verkligheten slår mig i ansiktet och låter mig veta att det finns nivåer långt över min egna och att det alltid finns de som är bättre. Och en dag kan jag nå dit. Nej förresten stryk det, jag ska nå dit. Vem kunde tro att det skulle vara inspirerande att bli strypt?

Min målsättning är att klara mig igenom första matchen nu i helgen, det är allt. Jag vill inte åka dit och bli utdragen på tio sekunder, det skulle vara lite tråkigt. Samtidigt är det mycket möjligt att just det händer. Vem vet, det är helt enkelt bara att vänta och se. Jag får åtminstone möjligheten att se Europas bästa göra upp om en chans att tävla med världens bästa och förhoppningsvis få en glimt av vad framtiden håller.