På ett konstigt sätt känns det som om det gått längre tid än så. På ett och ett halvt år har jag upplevt mer än vad jag någonsin trodde möjligt och förändrats så mycket att jag nästan är en helt ny person. Jag kan inte sätta fingret på exakt när eller varför gnistan tändes inom mig men det var någon gång förra sommaren då jag visste att jag äntligen hittat vad jag älskar mest här i världen. Efter det har jag bara följt med strömmen och nu när jag har ett par månader att koppla av passar väl inget bättre än en sammanfattning av de senaste 18 månaderna?

Nordic Open
Det var den första tävlingen som jag verkligen gick in för att vinna, trodde på mig själv och tränade hårt inför. Det var först då jag började drömma stort. När jag vann var den första tanken som slog mig att ’hårt arbete lönar sig verkligen’ och sedan dess har jag inte tittat tillbaka. En viktig lärdom och ett fint minne med andra ord.

Rome Open
Den överlägset skönaste tävlingen att vinna. Jag räknade mina medaljer häromdagen och fick det till åtta guld och ett par silver. En hel del vinster med andra ord. Inget mäter sig däremot med Rome Open. Varför är väl ganska enkelt egentligen – det var min första tävling utomlands, den största jag hittills deltagit i och så ville jag verkligen ha en IBJJF-guldmedalj. De är sjukt snygga! Ögonblicket efter jag låst triangeln och kände klappen i finalen var den enda gången jag varit nära till tårar.

ADCC-kvalen i Finland
Visst förlorade jag och fick inte mer än en minut på mattan. Ändå var det en av de roligaste resorna jag varit med om sedan jag började och det var häftigt att få se några av Europas bästa grapplers i match efter match efter match.. Av de nio timmarna vi var där tog jag med mig inspiration, något att sikta emot. Nu har jag bevittnat nivån jag själv strävar efter med egna ögon. Sen var det inte helt fel att se Sophia Nordenö vinna sin viktklass och få en biljett till Brasilien heller. Shoutout!

Blåbältet
Jag sa det till min tränare efter jag fick det och upprepar det här – alla medaljer, vinster och tävlingar kan inte mäta sig med mitt blåbälte. Jag vet att det kanske låter lite överdrivet men det var en av de största bedrifterna i mitt liv och något jag drömt om sedan jag började med jiu jitsu, innan till och med. Jag pratade kort efter graderingen med en av klubbens svartbälte som förklarade för mig hur just blåbältet på många sätt är det skönaste att ta emot. Det är ett erkännande på att man nått en viss nivå och att man inte längre är lägst ner på rangordningen. För mig personligen var det som ett välkomnande in i familjen, även fast jag på sätt och vis redan var en del av den. ’Nu är du en av oss’ typ.

Tapout Bålsta
Min första blåbältestävling slutade förvisso med ett silver. Ändå kändes det bättre än i någon annan tävling och jag bevisade för mig själv att jag har vad som krävs för att tävla som blåbälte. Jag var relativt lugn och samlad, vågade testa saker och kunde äntligen släppa loss i tävlingssammanhang. Jag ser fram emot att bli bättre under sommaren och uppnå nya mål nästa säsong.

Erfarenheter, vänner och glädje
Något jag alltid värdesatt är livserfarenhet – jag känner liksom hur jag växer och lär mig när jag ställs inför nya situationer och utmaningar. Alla nya personer jag lärt känna och vänskapsbanden jag knutit går inte att sätta ett pris på. Ibland är det svårt för mig att förstå varför så många uppriktigt bra människor bryr sig om mig. Jag har inte alltid varit den jag är idag. Ibland får man nypa sig själv lite i armen för att se om man drömmer. Det fanns en tid då jag tvekade på att jag någonsin skulle hitta det där alla pratar om, ’min passion’, ’min dröm’, ’mitt syfte’.. Nu känns det som jag gjort just det och det är jag tacksam över. Vad som än händer vet jag att jag kommer leva mitt liv sida vid sida med jiu jitsu och det är en tröst som ingen annan.