Det är förhoppningsvis vad de kommande åtta månaderna kommer innefatta för mig. Det var ett tag sen jag skrev ett blogginlägg, jag vet. Många har anmärkt på det och uppmanat mig till att fortsätta skriva vilket självklart är roligt. Det betyder ju att åtminstone någon uppskattar den här bloggen. Livet kommer i vägen ibland och jag har helt enkelt haft fullt upp den senaste tiden. Ett inlägg i veckan är däremot inte mycket begärt och jag ska göra mitt bästa för att vara mer kontinuerlig med den här bloggen.

Hursomhelst så har jag en hel del spännande att dela med mig av. Först och främst är jag anmäld till NoGi-Worlds den sjunde och åttonde november vilket innebär två saker – ett är att jag faktiskt har en chans att vinna VM-guld även fast det ”bara” handlar om ett som blåbälte. Oavsett skulle det vara häftigt att kunna kalla sig själv för världsmästare och jag jobbar hårt för att uppnå den drömmen. Kanske lite hårt ibland..

Två? Jag uppfyller en livslång önskan bara genom att sätta mig på planet till Long Beach, Kalifornien då jag aldrig varit i USA förut. Sedan barnsben har jag velat besöka två platser – Los Angeles och New York. Long Beach är förvisso inte L.A men det ligger såpass nära att jag nog kan klämma in en dag eller två av turistande i nöjesvärldens center.

Det blir den första internationella tävlingen sedan Rome Open förra våren. Den här gången blir det däremot inte lika långt uppehåll mellan resorna då Europeans i Lissabon äger rum i slutet av januari nästa år om jag inte misstar mig. Det äventyret började jag planera för nästan ett år sedan nu och hur häftigt vore det inte att sparka igång året med EM-guld?

Sommaren 2016 innebär en sak för mig – Worlds. Oj var jag har fantiserat om det. Om allt går som det ska blir det min andra av många resor till Kalifornien och förhoppningsvis kröner jag de åtta månaderna mellan NoGi-Worlds i november och Worlds i juni med ett andra VM-guld att lägga till i samlingen. Sikta mot stjärnorna och landa på molnen heter det väl?

Allt detta betalas ur egen ficka, med mitt eget svett, blod och tårar. För vissa kan det verka konstigt att jaga en dröm som är så otrolig att ingen normal person ens skulle tänka tanken att ge upp allt för att lyckas inom en sport som knappt har en professionell scen. Jag bryr mig inte om pengar, det är inte därför jag gör det här. Jag gör det utav kärlek till jiu jitsu. Jag kan inte se mig själv syssla med något annat och känner mig på sätt och vis skyldig att satsa allt för att få kliva på mattan varje dag. Allt slit kommer inte löna sig i framtiden för det lönar sig redan, varje dag som jag kan träna är jag tacksam över.

Jag ger mitt allt till sporten och den ger mig något tillbaka varje dag. Mer än så behövs väl inte?