Visst är det viktigt att då och då luta sig tillbaka och njuta av livet lite. Det var vad jag gjorde under två månader i somras, utan stress eller några större åtaganden tog jag det helt enkelt lugnt ett tag. Efter ett hektiskt år kändes det som om jag inte hade något annat alternativ. Självfallet fortsatte jag träna, vad vore semester utan träning liksom? Men efter så många tävlingar, resor och en hel del jobb var det nödvändigt att vila lite.

Jag åt gott, umgicks med vänner, åkte båt, badade och solade… Tänk om livet alltid var så bekvämt, hur skönt skulle inte det vara? För att vara ärlig tror jag inte det skulle vara skönt alls – för att njuta måste åtminstone jag känna att jag förtjänar det, att jag gjort något som ger mig ”rätten” att stämpla ut i ett par veckor.

Det är vad jag gör nu, gör mig förtjänt av vila. Så mycket är på gång i mitt liv och just nu känns det som om allt leder till NOGI-Worlds den sjunde november. Jag kastas mellan ångest, tvivel, förväntningar och drömmar om guld. Träningen är tuff, fritiden väldigt liten och energinivån konstant låg. ”Varför gör du det här mot dig själv?” är en tanke som slår mig då och då. Varför inte bara släppa taget om den här orealistiska drömmen om att du, Denniz, ska bli en världsmästare och bara göra som alla andra, skaffa ett bekvämt jobb, återuppta ditt sociala liv och träna för skojs skull istället?

Häromdagen gick något upp för mig. Jag satt på mattan i Hilti mellan sparringronder och stirrade rakt fram i tomma intet, utmattad som alltid. Av någon underlig anledning är det i de stunderna jag får de bästa idéerna. Varför jag på egen hand åker till ett land på andra sidan världen där jag aldrig varit förut och ställer upp i den största tävlingen jag någonsin varit i närheten av? Det är så man växer. Jag minns en konversation med en nära vän precis när jag började träna. Målet då var att bli bekväm på mattan, att inte behöva ha ångest varje gång man klev in i klubben. Dit nådde jag efter sex månader. Nästa steg var att samla mod för att tävla. Det gjorde jag efter tio månader. Därefter var målet att bli bekväm i tävlingssammanhang. Det blev inte verkligt förrän precis innan sommaren.

Visst är det viktigt för mig att vinna, allt annat än en förstaplacering och avslut i alla matcher är ett misslyckande i mina ögon. Samtidigt är det inte därför jag tävlar eller ens tränar. Tävling är i slutändan ett verktyg för att bli en bättre grappler, det hjälper mig med motivation till att träna. Så fort jag känner för att skippa ett pass, lämna mattan tidigt eller inte göra mitt yttersta varje dag är det tanken på min motståndare som får mig att fortsätta. Inte nödvändigtvis en specifik person utan att det finns någon därute som gör det där lilla extra, som gör mer än mig. Att förlora när man gjort allt man kan är en sak. Att förlora för att man gav upp, inte tränade hårt nog eller inte dök upp mentalt är en annan. Det är oacceptabelt.

Det är en utmaning för mig att åka till Long Beach om en och en halv månad och ligger långt utanför min bekvämlighetszon. För ett halvår sedan skulle det ha varit dumdristigt. Då var jag inte redo, jag hade inte utvecklats nog. Idag är det precis vad jag behöver för att ta mig till nästa nivå. Så fort jag börjar känna mig bekväm hittar jag en utmaning som å ena sidan är möjlig men som å andra nästan är ouppnåelig. Istället för att undvika rädslan och nervositeten till varje pris ser jag de för vad de verkligen är, som en möjlighet att växa och utvecklas. Som en möjlighet att bli den person jag alltid drömt om att bli men aldrig vågat hoppas på.