Sedan jag började träna har jag hört samma sak om och om igen – dra inte guard, sätt dig inte på rumpan, man vinner inga matcher på ryggen. Jag är långt ifrån där jag vill vara vad gäller mitt toppspel, mina passeringar och kontroll från sidan, i mount, i motståndarens halvguard och så vidare. Vart jag är mest bekväm? På ryggen. Jag må inte vara bäst i världen men vet att många som tränat längre och är betydligt bättre än mig har problem i min guard.

Det tar emot lite att skriva detta då jag inte är den mest självsäkra och känner mig smått obekväm med att ge mig själv beröm. Det är inte vad detta inlägg handlar om. Då jag förmodligen är minst i min klubb har jag inte haft mycket annat val än att utveckla min guard. Jag sparras alltid mot större och starkare personer och hamnar alltsomoftast på ryggen. I stängd guard behöver jag inte ens tänka, saker händer bara. Likaså i halvguard även fast jag har färre sätt att avsluta på men är relativt bra på att kontrollera, ta mig tillbaka till stängd, ta ryggen och på senare tid svepa.

Hursomhelst, nog med självberöm. Något jag insett sedan dag ett är att man inte vill vara endimensionell. Visst kan man ha världens bästa guard men om man möter någon som sätter sig på rumpan gör det inte mycket. Jag har medvetet jobbat mycket från topp sedan ett bra tag tillbaka och försöker ständigt bli bättre och utveckla mina passeringar. Sakta men säkert känner jag mig mer bekväm på topp.

Nästa steg för mig är brottning. Jag försöker verkligen bli bättre på nedtagningar, jobbar på mina sprawls och gör mitt bästa för att träna så mycket stående som möjligt. Jag är långt ifrån bra men börjar sakta få grepp om grunderna. Jag tvekar mindre och skjuter bättre än förut. Även fast den logiska sidan av hjärnan skriker om att dra guard försöker jag tvinga mig själv till att stå mer i tävlingssammanhang.

Man lär sig mycket om folk som tränar sida vid sida med en själv varje dag. Man börjar se tendenser, styrkor och svagheter. Medan många gör sitt bästa för att bli kompletta grapplers ser jag vissa som har en stark position och vägrar lämna den om de inte tvingas till det. De blir duktiga på att hålla i och kontrollera från den positionen, kanske till och med på att dra ut… Men till vilken nytta? Att vara bra på en procent och ignorera resten är ingen bra taktik, det säger sig självt. Visst kan man vinna ett par matcher och behöver inte bli utdragen lika ofta på träningen men i det långa loppet känns det som om man går miste om så mycket mer.

Att vinna är alltid roligt och att dominera på träningen är världens bästa känsla. Det är däremot inte det viktigaste för mig. Ur ett långsiktigt perspektiv vill jag bli komplett, vara bra på allt och samtidigt alltid kunna falla tillbaka på mina styrkor. När jag först började träna såg jag en intervju med Keenan Cornelius där han sa något som verkligen fastnade hos mig. Utveckla hela ditt game, var stark överallt och var inte rädd för att hamna i ”fel” position. Men, ha ett sätt som du alltid kan vinna på, där du vet att du är som bäst. En komplett specialist med andra ord.