Jag har aldrig varit mycket av en poängspelare. Visst har jag vunnit ett par matcher på poäng och ibland är det helt enkelt svårt att hitta avslutet. Samtidigt är det naturligt för mig att gå på submission, avslut är alltid mitt slutgiltiga mål vare sig det handlar om träning eller tävling.

Submission only-tävlingar är utan tvekan mina favoriter. Man behöver inte oroa sig över att bli svept, förlora positioner eller hamna underst, fokuset ligger enbart på att försvara lås och leta efter avslut. För mig är det i synnerhet skönt med valmöjligheten att dra guard utan minuspoäng eller varningar som märkligt nog ofta är fallet annars. Med det sagt är majoriteten av tävlingarna jag ställer upp i med poäng och därmed har jag tvingats hitta en balans mellan de två formaten.

Jag har börjat tänka på poäng även under träning. Inte på det sättet att jag får en position och håller i tills ronden är slut, det är bland det tråkigaste man kan göra. För att inte nämna onödigt. Jag försöker snarare undvika att bli svept för enkelt, ger inte upp positioner i onödan och gör mitt bästa för att hålla koll på den hypotetiska poängställningen under sparringronder. Jag inbillar mig att det underlättar när det väl kommer till tävling så att man åtminstone har ett hum om vart man befinner sig, om man ligger under eller är i ledning.

Något som fastnat hos mig är Rickson Gracies ”position over submission”-mantra. Då och då kommer jag på mig själv med slarviga försök till lås från mindre fördelaktiga positioner. När det händer slutar jag omedelbart med vad jag gör och byter istället fokus till att avancera min position. Jag försöker tänka steg för steg, från ett till två, från två till tre och så småningom till avslut. Visst kan man hoppa över ett steg då och då om man möter någon sämre eller rätt möjlighet visar sig men i regel är den metoden vad som fungerar bäst för mig. Sen gör det inte mycket att dra ut folk som inte vet vad de gör med slarviga lås, det är samma sak som att drilla med slarvig teknik. I slutändan förlorar man själv på det.

Slutligen är sub only-tänket inget jag anammar i något sorts högmodigt syfte, jag ser inget fel med duktiga poängspelare. Det är en konst i sig. Att vinna på annat än submission är däremot inget jag personligen strävar efter och att inte åtminstone försöka avsluta ser jag ingen poäng i (varning, dålig ordvits). Samtidigt är det inte alltid lätt att dra ut folk som är jämnbra eller till och med bättre än en själv och man kan inte förvänta sig avslut varje gång. MEN, det är alltid målet. Åtminstone för mig.