Förra torsdagen var jag med om något hemskt. Det låter dramatiskt men känslan går inte att beskrivas som något annat än just det, hemsk. Vi tränade svep och nedtagningar vilket jag självfallet var glad över. All stående träning är bra träning. Under den sista drillen innan sparringen blev jag svept bakåt och dum som jag är tog jag emot mig själv med vänster hand. Lektion nummer ett: ramla inte på händerna.

Det var ett ganska hårt svep och istället för att böja sig med leden låstes vänster armbåge då handen tog i mattan. Jag hörde hur armen knakade till varpå en chock gick igenom min kropp. I ett par sekunder trodde jag att jag hade brutit armen. Jag har skadat mig förut och vid ett par tillfällen har det varit nära att gå riktigt illa. Ett fraktur på revben, ett slitet knä, smärtsamma axlar och en bruten lilltå är med tanke på min träningsbörda relativt lindriga skador. Jag har haft tur med andra ord. Den här gången var jag övertygad om att turen var slut.

Efter en stund förstod jag att armen inte var bruten. Det lindrade däremot inte smärtan i armbågen och jag kunde inte använda vänster arm under resten av passet. Jag kände mig i mitt högmod som Jacare i hans klassiska match mot Roger Gracie då han stoppade ner sin brutna arm i bältet och vann VM. Nja, nästan i alla fall.

Skämt åsido så var det verkligen en av de värsta upplevelserna jag någonsin varit med om. Jag minns när jag bröt min lilltå i början av ett långt, tufft pass och bestämde mig för att uthärda smärtan och fortsätta. Smärtan var inte ens det värsta, chocktillståndet och frossan kroppen gick igenom var så mycket värre. I torsdags var situationen snarlik men värre – jag frös, mådde illa och hade ingen kraft överhuvudtaget. För att inte nämna hur ont det gjorde så fort jag böjde eller försökte räta ut armen.

Jag borde klivit av träningen och vilat i ett par dagar. Resten av torsdagen fruktade jag att jag skulle tvingas gå igenom alla av årets uppkommande tävlingar med en skadad arm. En vecka senare vet jag att så inte är fallet, armen känns mycket bättre och även fast den fortfarande gör ont kan jag röra mig obegränsat och är glad över att den känns bättre för varje dag. Det var riktigt läskigt när det hände, en allvarlig skada är min värsta skräck och timingen kunde inte ha varit värre. Vi tar oss igenom det vi kan ta oss igenom och fortsätter framåt trots diverse hinder och utmaningar. Ibland är det enda man kan göra att stoppa ner armen i bältet och avsluta det man påbörjat.