Nordic Open gick dåligt samtidigt som det gick bra. Jag tog mig till final men mer än så blev det inte – sex minuter mot en kille som uppriktigt sagt var bättre än mig senare var jag tvungen att acceptera en förlust efter en av mina bästa prestationer hittills i tävlingssammanhang. Jag har redan gått igenom allt det här tusen gånger i mitt huvud men det tåls att upprepas.

Självklart är jag besviken. Jag är inte här för andraplaceringar och silvermedaljer. Samtidigt gjorde jag verkligen allt jag kunde för att vinna den där matchen. Jag kunde ha klappat ett par gånger, inte minst när han hade min rygg och helt sjönk in strypet eller då armlåset satt som en smäck. Men jag lyckades ta mig ur ett par riktigt tuffa situationer och var faktiskt nära att vinna med en halvminut kvar. Tiden räckte däremot inte till för att dra mitt eget armlås och förlusten var ett faktum.

Som sagt kände jag omedelbart efter matchen att jag om möjligt presterat bättre än någonsin i tävlingssammanhang. Jag vågade gå på grejer, gav inte upp och lärde mig att jag är mentalt starkare än vad jag trodde. Att klappa var aldrig ens ett alternativ och vad som än hände hade jag en enda tanke i mitt huvud – vad behöver jag göra för att vinna? När han började dra ifrån med poäng släppte jag alla hämningar och satsade helhjärtat på ett avslut, vilket jag för att vara helt ärlig alltid gör. Jag tycker inte om poäng.

Ja, jag förlorade. Folk gratulerar mig till ett silver vilket jag finner märkligt. Ser inte alla andraplats som den första förloraren? Skämt åsido så känns det som om jag lärt mig så mycket av den där matchen att förlusten var värt det. Jag kan gå sex tuffa minuter utan att ta slut, kan ta mig ur jobbiga positioner och fortsätter jaga vinsten tills den sista sekunden, oavsett hur poängställningen ser ut. Mentaliteten för att göra stora saker finns där. Nu gäller det bara att kroppen hinner ifatt.