Man har ju alltid hört att ”du lär dig mer av förluster än vinster” men för att vara helt ärlig har jag aldrig riktigt förstått vad det betyder. Ytligt är det ganska simpelt, motgångar gör dig starkare, du tvingas jobb på dina svagheter, bla bla bla… Medan jag förstod det hela teoretiskt lät det alltid som en sorts ursäkt i mina öron, ett sätt att lindra förlustens rent ut sagt förjävliga känsla.

Som med så mycket annat, nästan allt egentligen, behövde jag uppleva det själv för att verkligen förstå. Visst har jag förlorat en hel del i mitt liv men de senaste månaderna har varit annorlunda. Jag har aldrig tidigare lagt ner allt jag har för att lyckats med något för att gång på gång misslyckas. Visst förstod jag själv att guld i VM efter att ha haft mitt blåbälte i fem månader var orealistiskt. Samtidigt kan jag inte gå in i en tävling, hur stor den än är, utan att verkligen tro på att jag kan vinna. Att jag ska vinna. Efter den förlusten satt jag på läktaren och grät i säkert en halvtimme.

Finalen i Nordic Open var min första riktigt tunga förlust, två veckor innan VM. Det tog ett par dagar att komma över. I Swedish Open veckan efter VM vann jag mina två första, gjorde bra ifrån mig och började faktiskt tro att jag äntligen skulle få vinna igen, den där känslan av att gå på moln var bara två vinster bort. Jag blev utdragen i semifinalen. Då och där slog det mig att jag inte är så bra som jag trodde. De tankarna förtrycktes däremot snabbt inför bronsmatchen som jag lyckligtvis vann.

Veckan efter det åkte jag till Malmö, var nära att vinna SGL-riksfinalen med ett armlås men blev tillslut utdragen. Igen.

Inför den här perioden, den utan tvekan största sedan jag började träna, trodde jag ärligt talat att jag skulle vinna allt. Ju närmre allt kom desto mer uppenbart blev det att jag var ensam om den tron. Av kommentarerna jag fick förstod jag att ingen förväntade sig stora saker från mig i det här skedet, vilket i efterhand visade sig vara korrekt. Jag misslyckades med allt. Men i mina misslyckanden har jag lärt mig mer än jag någonsin hade förväntat mig.

Dels förstår jag bättre vart jag befinner mig jämfört med riktigt duktiga blåbälten i min viktklass. Jag är inte där ännu. Visst är jag bättre än genomsnittet men bäst är jag inte ännu. Det har verkligen varit viktigt för mig att inse, mitt ego har fått ett par rejäla smällar och det är jag glad över.

Jag har även lärt mig att förlora. Det kan låta konstigt men att kunna förlora är nog minst lika viktigt som att kunna vinna, om inte viktigare. Hur hårt fallet än är vet jag att jag kan resa mig och fortsätta framåt.

Viktigast av allt är nog att jag är hungrigare nu än någonsin förut. Jag vet inte hur det är för andra men att förlora gör mig bara hungrigare, får mig att drömma ännu starkare och göra mer än förut. Motgångar gör att framgångarna känns bättre. En vacker dag, om jag når mina mål, kommer jag tänka tillbaka på alla mina misslyckanden och le. När man kan fortsätta tro även i de värsta tiderna vet man att inget kan hålla en nere. Inget.