EM i Lissabon är över och vi tar med oss mycket hem, inte minst en nuförtiden världskänd ”kurdish necktie.” 

Jag tänkte testa något annorlunda den här gången. Istället för det sedvanliga referatet Grapplingbloggen brukar stå för efter tävlingar blir det en resedagbok som sammanfattar årets Europeans, där jag flätar tillsammans min egen upplevelse med de mest anmärkningsvärda ögonblicken från själva tävlingen.

Vi kom fram mitt i natten på tisdag och hade stora problem med att hitta vårt boende. Tillslut fann vi lägenheten vi skulle bo i och hälsades välkomna av en glad och trevlig brasse som hade nästlat in sig som vår gäst under vistelsen i Lissabon. Efter fem dagar tillsammans är jag glad att kalla Ayres Neto för en ny vän.

På grund av dålig planering och ändring i schemat flyttade jag upp två viktklasser jämfört med förra året och tävlade i -76. Det är tufft nog att möta världens bästa blåbälten i sin egen vikt men när man är tio kg mindre är det inte lätt att få till särskilt mycket. En grymt rolig match slutade med förlust på poäng men med gott om lärdomar tills nästa gång.

Senare samma dag var det dags för lilabältena. När jag började träna Jiu Jitsu var Cemil Karahan en av de första som gjorde ett bestående intryck på mig – på den tiden tränade vi tillsammans på Hilti BJJ och även fast han var snäll mot det nya taniga lilla vitbältet var ronderna med honom bland det värsta jag varit med om under mina 22 år på jorden.

Ett par månader efter att jag börjat flyttade Cemil till Prana vilket av förståeliga skäl inte var populärt bland de han lämnade bakom sig på Hilti. Att Cemil skulle bli något speciellt var uppenbart redan från början men hur speciell han skulle bli förutsåg nog ingen. Ingen förutom han själv.

Cemil var en av de jag på förhand såg mest fram emot att följa på mattan i Lissabon, tillsammans med träningskamraten Emad Omran, Frontlines Tarik Hopstock och Daniel Eklund från Valhalla Jiu Jitsu. Emad tog sig till final i en av de tuffaste viktklasserna, Tarik vann och Daniel gav norrmannen hans tuffaste match på länge. Ändå stal Cemil showen.

Jag såg alla hans matcher men lyckades missa att filma tre avslut på vägen till finalen. ”Fan,” tänkte jag, ”något från Cemil måste jag ju få med till @grapplingbloggens Instagram.”

När det var dags för final var jag beredd med mobilkameran i högsta hugg och tur var det – 20 sekunder in i matchen svimmade motståndaren efter en nu världskänd kurdish necktie och jag fick till den videon jag är mest stolt över sedan @grapplingbloggens Instagramkonto drog igång. Gör er själva en tjänst och titta på den.

Glädjen efter vinsten var otroligt och ett av de häftigaste ögonblicken på hela veckan var när Emad firade sin väns triumf mitt under sin egen final på mattan mittemot.

Att ta sig till toppen av en så tuff idrott som brasiliansk Jiu Jitsu är få förunnat och kräver i 99% av fallen en fullständig dedikation till sporten. Att göra det vid sidan av jobb, skola och ett samhällsprojekt som hjälper sin hemort borde vara omöjligt. Cemil Karahan är ett levande bevis på att drömmar går att uppnå, bara man är redo att jobba hårt för dem. Som Pranas huvudtränare Kenta Hammarström kommenterade på Cemils egna vinststatus på Facebook, ”det är ihärdigheten.” Stort grattis Cemil, du är min idol!