Nu måste jag bara delge alla hur stolt jag är över mig själv! Än en gång har jag lyckats övervinna lathetens demoner, än en gång har jag stått emot dumburkens dragningskraft och soffans förföriska famn!

Satt med grupparbete på statsbiblioteket och kom inte därifrån förrän vid halv sex. Kände inte alls för att träna och började cykla hemåt. Kom en bit från stan för att göra helt om. Fan heller! tänkte jag. Ska jag skita i att träna bara för att åka hem och glo på tv?! Icke! Är ju för sjutton tävling på lördag!

Kommer i alla fall till KC och får för mig att: ja! jag ska testa de här Tabata-intervallerna (som jag har tänkt göra i månader men som ”aldrig blivit av”, det är ju såååå omöjligt att hinna köra dessa fyra minutare-ha ha!), jag menar, hur jobbigt kan det vara liksom? Ställer mig på löpbandet, tycker 17,2 känns som en lagom hastighet. Kan ju erkänna att jag höll på att ramla av första gången jag skulle hoppa på löpbandet till Marias förskräckelse, men efter några gånger hade jag fått in snittsen.

Kör min första 20 sekunders intervall. Ha! tänker jag. Sådana här kan jag göra hela dagen! Kör andra. Kör tredje. Kör fjärde. Känns helt okej, jag skrattar lite hånfullt inombords åt den här Tabata grejen. Kör femte. Tror på allvar att jag kommer dö. Kör sjätte. Hoppas att jag ska dö. Kör sjunde och inser att jag tyvärr inte kommer att dö. De sista tjugo sekunderna känns som en halv evighet. Hade Maria inte varit där och tvingat mig hade jag aldrig kört åtta repetitioner! Jag är en riktig fuskis, när jag tränar själv. Är det någon där som håller koll tar tävlingsmänniskan i mig över och då kan jag köra på.

Tabata-intervaller is the shit alltså! Kommer absolut köras några gånger i veckan (till mitt stora förtret).

Ser fram emot Swedish Open på lördag! Det blir min andra BJJ-tävling någonsin och min första som blåbälte.

//S.