Hur mäter man hur framgångsrik en klubb är? Oftast får jag intrycket att man gör det utifrån dess stjärnor, de tävlande som lyckats bäst och tagit mest titlar och medaljer.

Detta sätt att mäta framgång blir ganska missvisande anser jag och kan ha ödesdigra konsekvenser för en del klubbar i längden.

För precis som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är ju en tävlande just bara det, en enda person. Och det kan t.o.m vara så att klubben i sig med träningsmetoder, pedagogik, sparringpartners etc inte har varit anledningen till denna persons framgång. Låter det konstigt? Jag ska förklara hur jag menar.

Det finns alltid vissa individer som är fysiskt och mentalt mer lämpade för vissa aktiviteter än andra. Folk som lär sig snabbare, orkar mer, har naturligt lättare med kroppskontrollen etc. Vi har alla sett dom, den där snubben som bara behöver se en teknik för att kunna använda den medan vi andra sliter vårt hår i förtvivlan efter att ha övat den på en förstående kompis utan att få till det, eller den där tjejen som hur mycket vi än tränar alltid är liiiite bättre, även om hon varit på semester i 2 veckor i Thailand och krökat varenda dag.

Man brukar benämna alla dessa fördelar med namnet ”atletisk begåvning”. Atletisk begåvning är alltså en förklaring man t.ex. kan använda sig av för att förklara hur killar som BJ Penn och Gunnar Nelson lyckas ta svart bälte i BJJ på 3,5 år medan majoriteten av alla andra utövare behöver 8-10 år på sig för att nå det där åtråvärda snöret.

Givetvis finns det ju olika grader av denna begåvning, fenomen som Penn och Nelson växer ju inte precis på trän. Men det finns oftast på varje klubb en eller ett par utövare som utmärker sig genom en snabb utvecklingstakt och som verkar vara födda till att utöva grappling.

Dessa personer har en atletisk begåvning som gör att dom helt enkelt blir bättre än oss på kortare tid. Och vart de än hade tränat så hade de antagligen blivit lika bra, eller iaf bäst på den klubben. Givetvis så spelar träningsmetoder och sparringpartners en viktig roll för ens utveckling, men poängen jag försöker göra är att dessa individers begåvning gör att de oftast ändå kan bli rätt duktiga, hur dåligt träningsupplägg de än får stå ut med och hur dåliga träningskamrater de än har.

Och dessa atletiskt begåvade kan inte användas som en måttstock för hur framgångsrik en klubb är, eller hur hög nivå den klubben håller. Varför inte? För att de är fenomen och sådana är per definition ovanliga. Och går det ett sådant fenomen på var hundrade medlem så är denne inte representativ för klubbens medlemmar i stort.

Istället menar jag att man ska titta på klubbens lägsta nivå. Hur bra är de som kört minst?

Självklart kanske man behöver utgå från någon slags minimigräns av tekniskt kunnande för att kunna göra en sådan analys. För enkelhetens skull väljer jag att använda två terminers träning (en termin i nybörjargrupp och en termin i fortsättningsgrupp) som tidsrymd för mitt resonemang.

Jag menar alltså att genom att titta på de som kört i två terminer och som då är i princip grönast i fortsättningsgrupperna så kan jag få en uppfattning om min klubbs generella nivå och vad vi har för problem och vad vi lyckats bra med i vårat träningsupplägg. Dels för att dessa personer oftast utgör en majoritet av utövarna i min klubb och dels för att de som grupp är rätt ”vanliga” vad det gäller inlärningsförmåga och utvecklingstakt. Dessa personer är de som kan ge mig och andra en fingervisning om hur bra min klubb är (med ”bra” menas här vilken generell nivå vi har på utövarna teknikmässigt).

Om man tycker uppdelning av träningsgruppen blir problematisk så kan man istället leta efter minsta gemensamma nämnare för alla utövarna på klubben. Vad är det som alla gör bra i jämnförelse med andra klubbar. Kanske tittar man hur det går på en tävling eller ett sparringutbyte med en eller flera andra klubbar.

Jag ska nu ta ett exempel från min egen klubb som kanske klargör allt mitt raljerande lite bättre:

Under en av SGL Öst tävlingarna som klubben håller i hade vi 7st deltagare från oss. Det borde kanske vara 17 eller 27 med tanke på att tävlingen sker i våra lokaler och att det var jag som startade ligan för ett par år sedan, men är man Sveriges mest ambitionslösa och lataste klubb så är man! Men nu hade vi iaf 7st tappra tävlande som skulle försvara klubbens färger.

En av dom är just en sådan där atletisk begåvning som jag tidigare tagit upp i detta inlägg. Stark som en jävla oxe, ett stabilt psyke under press och en bra genomtänkt strategi som han inte avviker från. Året innan hade han plöjt igenom nybörjarklassen i sin vikt med enkelhet och tog guldet i den nationella SGL finalen. Denna tävling skulle han gå i fortsättningsgruppen och då få lite vassare motstånd.

Resultatet blev detsamma som året innan, han skar igenom alla de andra tävlande i sin pool som en varm kniv genom smör. Han avslutade alla sina 4 matcher på exakt samma submission.

Självklart blev ju jag och de andra tränarna jätteglada och stolta över hans insats, det säger ju sig självt.

Men i ärlighetens namn hade det nog sett ganska lika ut vilken klubb han än tränat för, kanske att andra delar av hans spel som hade varit mer utvecklade och en annan strategi hade tränats in. Så för mig som coach så skulle det nog inte ge särskilt mycket att lägga en massa energi på att plocka isär och utvärdera hans game för att förbättra för klubben generellt. Hans framgång kan inte stå som ett giltigt bevis för klubbens nivå på tävlingsspelandet.

Vad tittade jag efter då och försökte dra lärdom av för att kunna utvärdera våran insats? Jo, precis som jag nämnt innan försökte jag hitta en gemensam nämnare för alla de som deltog från klubben. Och efter lite tittande på filmer så hittade jag det. För på alla 7 deltagare, som alla gick flera matcher som det funkar i SGL tävlingar, så var det ingen som blev kastad. På ca 24 matcher var det alltså mina elever som vann alla stående dueller och alltid hamnade överst.

Denna info var alltså något som kunde ge mig en korrekt bild av hur bra våran träning förbereder våra elever för tävlingar av detta slag, iaf i den stående delen. Jag kan ju tillägga att jag också hittade ett par uppenbara problem med träningen efter att ha tittat på filmerna också, men den infon behåller jag för mig själv…

Så vart vill jag komma med allt detta tjat om atletiska begåvningar, generella nivåer och gemensamma nämnare? Jo, att ibland kan det vara värt att titta två gånger innan du bildar dig en uppfattning om din eller en annan klubbs nivå. Detta kan vara bra på olika sätt beroende vad din roll är i sammanhanget:

Som coach kan det vara bra att ha detta i huvudet när du analyserar och planerar träningsupplägget för terminen och för vem eller vilka man ska anpassa träningen för. Att stirra sig blind på en eller ett fåtal atletiskt begåvade elever och använda deras framgångar på träning och tävling som en måttstock för hur bra du gjort ditt jobb kan vara direkt förödande. Om du väljer att lägga allt krut på dessa eller bygger upp passen efter deras behov kommer du snart också ha en stor grupp med utövare som närmast kan betraktas som slagpåsar för dina stjärnor och som garanterat har en mycket lägre utvecklingskurva än vad de kunde ha haft. Din klubbs generella nivå kommer med stor risk vara väldigt låg, och det är inget bra betyg alls.

Som ny utövare eller som en som funderar på att byta klubb kan det vara bra att tänka på detta innan du väljer träningsställe. Kanske så visar det sig att den där jättekända klubben med flera hundra medlemmar har väldigt få duktiga utövare, 1 skitbra fighter på 50 utövare säger ju snarare att det är något som inte står rätt till med upplägget på träningen. Kanske visar det sig att den där andra, lite mindre och obskyra klubben som du första dissat totalt har väldigt stor del tränande som håller en ganska hög nivå. Dom kanske bara är 20 st, men alla är svåra att fånga eller gör sällan misstag. Kanske är det här du kommer utvecklas som mest.

Detsamma gäller ju när man tittar på klubbens huvudtränare, bara för att tränaren på en viss klubb är en duktig fighter som gör slarvsylta av alla andra på mattan så betyder inte det att den kunskapen förs över till resten av klubbens medlemmar.

Ja, det får nog ta och räcka här. Det var inte meningen att skriva en halv avhandling men så är det när man är dålig på att formulera sig kort och tycker en massa saker. Min stora poäng med hela inlägget är att lite kritiskt tänkande kan vara rätt nyttigt ibland. Att bli starstruck av en fighter och låta dennes karriär vara underlag för dina val som utövare vad det gäller klubb att träna på, vilka tekniker du lägger mest tid på eller vilken strategi du använder i tävlingar är en jävligt dålig idé helt enkelt. Var lite smartare än så.

Träna smart, träna hårt, träna säkert.