Plötsligt händer det. Jag tycker att det står överallt på reklampelare nuförtiden och jag hör många säga (så även jag ska tilläggas); ”Det händer i alla fall inte mig”. Men nu är det faktiskt som så. Det hände mig. Plötsligt.

Det var avslutande träning på VBC och det var utannonserad gradering. Några av killarna har redan fått sina välförtjänta blåsnören men det var några som fattades. Jag hade i mitt stilla sinne funderat på vilka det var kvar och jag var ganska säker på att det åtminstone skulle knytas på ytterligare ett blåbälte samt ett brunbälte. Jag minns att när jag fick mitt brunbälte så smiskades jag rätt duktigt så jag var  taggad för att få stå på ”rätt” sida den här gången. (jag förutsätter att de flesta som läser det här är har lite koll på den brasilianska kotymen att ”slå in” den nya färgen på utövarens bälte. Är det någon som undrar så fråga ;-)).

Träningen rullade på och dagen till ära så blev det lite kast och lås från den gamla skolan. Efter ca 1 h träning så utannonserades den traditonella korridoren av utövare och Waldo tar till orda och förklarar proceduren för alla närvarande. Jag ska ärligt säga att jag bara lyssnade med ett halvt öra, jag stod och förbrilt såg till att få det perfekta viket på mitt bälte som snart i raskt takt skulle appliceras på ryggen på nästa person som skulle föräras ett nytt bälte. Dock så svävade Waldo iväg en aning och började prata om att han normalt brukar börja nedifrån och gå uppåt på graderingen men idag skulle ändra på det lite. ”Jaja, sluta prata, kör!” ;tänkte jag.

”Dessutom så blir de som graderas kastade av alla närvarande svartbälten så då är det ju bra att ha så många svartbälten som möjligt på plats, så därför vill jag att Yoel kommer fram”.

Kalla mig trög, jag borde kanske ha fattat detta tidigare, speciellt då jag får världens blick med tillhörande leende från en av killarna i ledet, men jag hängde inte alls med och detta kom väldigt oväntat. Glad och lite rörd så fick jag mottaga mitt svarta bälte i Brasiliansk Jiujitsu.

Därpå så kastades jag av Waldo, men istället för prygel så får man som svartbälte hålla ett litet tal. Det finns dem som tycker det är jobbigt att snacka och speciellt inför grupp. Det är något som jag inte har några som helst problem med, jag kan snacka i flera dar om det skulle behövas. Dock så kom jag fanimej inte på något vettigt alls att säga och jag kände på vägen hem att jag inte hade sagt allt som kanske borde ha sagts.

Så, jag beslöt att ta tillfället i akt och passa på att använda det faktum att jag bloggar (joho då, det här är mitt andra inlägg så jag bloggar visst det, tjafsa inte) på Grapplingbloggen och föra fram mitt tack även till de som inte var på plats på själva graderingen för att jag känner att det finns en massa människor som förtjänar ett tack för allt stöd, tid och energi både på och utanför mattan.

Det finns väldigt många som är och har varit involverade så här gäller principen, ingen nämnd, ingen glömd. Alla ni som har tränat med mig, tävlat mot mig, supportat mig i tid och otid, funnits där i glädje och förtvivlan förtjänar ett stort tack! Ett extra tack till Telge BJJ och MMA, Södertälje Atletklubb,FightZone Sthlm, Liljeholmens BJJ&MMA, Balance Training samt VBC som till största del har stått som värdar för min träning.

Men sen finns det några som har lagt lite extra mycket tid och energi på mig (nu håller vi oss till personer främst från träningslokalen, familj, vänner etc vet förhoppningsvis hur mycket jag uppskattar er ändå) och som har både svurit, gråtit och dragit sitt hår över mig. Eller ja, sitt hår kanske de inte har dragit i när jag tänker efter…

Thommy Ljungkvist. Min första instruktör i Jujutsu och kanske den person som såg till att jag fortsätta hålla på med kampsport istället för att fortsätta spela fotboll som det var tänkt. Knäckte min armbåge mitt tredje pass någonsin och garvade när jag gnällde. Har dock hjälpt mig med andra krämpor både fysiskt och mentalt så det har väl jämnat ut sig idag. (Jo, armbågen är kass än idag, tackar som frågar ).  Har hållt på med Budo sen innan jag föddes och har gett mig infallsvinklar från helt andra håll än vad jag är van vid.

Mathias Forsberg. Den som ledde in mig på tävlande inom kampsport. Tävlade själv aktivt och hade då landslagsplatsen i Jujutsu i tjockisklassen. Mathias första ord till mig någonsin var, efter att jag har försökt få in ett höftkast på honom och han bokstavligen lyft upp mig och kastat mig genom hela lokalen:  ”Försök inte muskla in ett kast på någon som tar din vikt i bicepscurl”. Tack du, ska tänka på det.  Har myntat mitt ena smeknamn;  JävlaYoel och har hjälpt mig mycket med min inställning till framförallt tävling, men även varit en stor inspirationskälla till fortsätta träna och utvecklas.

Waldo Zapata. Den instruktör som enskilt har bidragit absolut mest till min tekniska utveckling. Troligtvis den mest tekniske och kunnigaste instruktören jag någonsin har haft, oavsett sport eller  kategori! Jag har alltid upplevt att han kan sätta sig in och förklara tekniker och principer så att även jag förstår…ibland, och hur jag ska göra för anpassa det för att det ska passa just mig.  Har fått mig att skrika som en blonderad silikonbrud i en skräckfilm som fick till följden att Damien Maya kommer inrusande i rummet med en lampa som tillhygge i högsta hugg mitt i natten. .  (fråga inte).. Har både fightats och coachat mycket framgångsrik och skulle vara  en tillgång för vilken idrottsutövare som helst oavsett nivå med sin förståelse, pedagogik och förmåga att lära ut. Har varit huvudinstruktör på alla de klubbar jag har tränat på och oavsett vilken klubb eller teamtillhörighet jag har eller kommer att ha så kommer jag alltid att vara Waldos elev.

Så med det tackar jag för mig den här gången och önskar alla en riktigt god och trevlig jul!