Som jag har gått och längtat. Det gjorde inte det minsta ont. Lyckan efteråt var total. Längtar redan till nästa.

Sparring, I will love you until the day I die…

På helgens läger fick jag ÄNTLIGEN sparras. Det var en obeskrivligt härlig känsla. Lite lätt ringrostig kände jag mig teknikmässigt, men med ett par veckors intensiv träning framöver så kommer jag väcka varendaste liten grapplingcell till liv igen. Det enda jag kunde klaga på under sparringen var att vi oturligt nog precis käkat innan passen vilket bidrog till att maten åkte hiss upp och ner i strupen. Det gjorde att jag verkligen var tvungen till att hålla ett väldigt lugnt tempo och inte skena iväg i min iver av välbehag.

Jag är härmed nu officiellt tillbaka på mattan igen. Bättre julklapp kan jag nog aldrig få.

Vistelsen på Bosön bjöd på många skratt och nyfunna vänner.Vi var ett skönt och glatt gäng som stöttade varandra och skämtade mycket. Min rumskompis Johanna och jag var båda överens om att vi skulle sova tidigt på kvällarna, men det blev tjejsnack och fnitter framåt småtimmarna varje natt. Jag blev även bekant med några hormonstinna kids på 15 år, från det svenska ungdomsfotbollslandslaget för pojkar som var där på läger. Jag garvar fortfarande när jag tänker på vilka samtalsämnen som dök upp, t ex en kille tyckte att tjejer i hans ålder som han skulle dejta, borde åtminstone ha fått lite hår och mens. MILF funkade tydligen också väldigt bra.

Vad gäller testresultaten så kan jag säga att jag gjorde mitt bästa med tanke på mina förutsättningar, så som mitt rehabade knä samt total avsaknad av styrke-och konditionsträning de senaste 9 månaderna. Det var meningen att man skulle mäta hur en grapplers fysik är under träningstoppform och jag kunde inget annat än att glädjas åt de andras fina insatser. Som sig bör, när jag presterar med lite sämre resultat än väntat, så slank det ut lite könsord och svordomar ur min mun. Tänk vad lite ord kan göra för att lätta på frustrationer. Det funkar för mig varje gång, men kanske inte är så passande alltid när folk som inte känner mig uppfattar det som tourettes syndrom.

Kändes som om mina resultat kunde varit från en biggest loser deltagares första dag på dennes camp. Utan att överdriva så var jag klart sämst av alla på allt utom armcyklingen, där jag enligt testledaren fick bäst resultat av tjejerna. Min enda förklaring till det positivt överraskande fenomenet, måste vara övningarna jag får på jobbet när jag försöker ryck-styra de tröga bårvagnarna som lever sitt eget liv. Under nattpassen händer det att man får köra de själv genom kulvertar och nedförsbackar med patienter på, som i 98% av fallen inte hör till fjäderviktsklassen direkt.

Mitt nyårslöfte inför nästa år är att hitta formen och optimera den. Jag jämför mig alltid med mig själv och ingen annan. Det kommer alltid att finnas någon som är bättre än mig, lika mycket som det alltid kommer att finnas någon som är sämre än mig. Jag vill bli det bästa jag kan bli. Helt nöjd blir man nog aldrig, men tillräckligt bra för att man några gånger i livet kan titta i `backspegeln´ på sin sämre upplaga och tänka; Bye bye sucker, you are history now!

Ska bli grymt spännande och se nästa års resultat.

12 månaders väntan har börjat…