I mitt förra inlägg så förklarade jag den pedagogiska metod, P-metoden, som vi inom SBGi använder oss av för att bryta ner och analysera olika positioner och situationer inom grapplingen. I detta inlägg tänkte jag fokusera mer på vad resultatet av att träna med denna metod som ledstjärna blir och hur det har gjort grapplingen tekniskt enkel.

Som jag påpekade i mitt tidigare inlägg så är din egen position och den press/tryck du lägger därifrån med din kropp det absolut viktigaste att lära sig. Specifika tekniker såsom lås och svep är inte alls lika nödvändiga att lära sig. Detta kan låta lite konstigt för många, men egentligen är det ganska enkelt. Låt mig förklara:

Grappling på marken är lite unikt bland kampsporterna då den i varje moment och position alltid ger en av utövarna en fördel och den andre en nackdel. Det finns inte riktigt någon position där båda har lika stora förutsättningar eller liknande mål att nå. Det finns alltid en hierarki bland positionerna som man inte kommer ifrån.

I andra kampsporter som brottning och boxning utspelas mycket av kampen på lika villkor och utan att någon har ett positionellt övertag på den andre (eftersom båda befinner sig stående på samma nivå), därav det stora fokuset på fotarbete inom boxningen och press framåt inom brottningen.

Men för oss markbrottare så finns det alltid en viss hierarki inblandad i våra positioner. En person har alltid ett övertag eller en fördel mot den andre. Och detta beror på att man i toppspelet och bottenspelet (i och även förbi guarden) har helt olika mål som man söker för att vinna. Ett exempel är i stängd guard där toppspelaren vill ha utrymme mellan sig och sin motståndare för att inte bli fasthållen och kunna använda sina händer aktivt utan att behöva fastna i lås eller offensiva grepp såsom underhooks och overhooks. Bottenspelaren däremot vill absolut ha toppspelaren så när sig som möjligt för att kunna kontrollera dens hållning och komma åt armar och hals för lås och svep. Båda parter har alltså mål som står i konflikt med varandra och kan aldrig ha ett lika utgångsläge.

Med detta i bakhuvudet kan man se att bara det att se till att man har en bra position med korrekt hållning, handplacering, press med sin vikt osv räcker för att man ska kunna ta kommandot i en match/sparring och vinna den. Häng med nu.

Vi utgår alltså från att det alltid finns en fördel till någon av de tränande i varje position då båda personerna har helt olika mål som står i konflikt med varandra.

Så om jag då endast fokuserar på att få en så position som möjligt i den situationen vi befinner oss i så betyder det per automatik att min motståndare hamnar i en dålig position, då som jag påpekat flera gånger nu det är omöjligt för oss båda att ha lika bra utgångslägen på backen. Sköter jag mitt så kommer han misslyckas med sitt helt enkelt.

Låter det lite konstigt och abstrakt? Låt mig ta ett exempel ur vardagen som kanske klargör det hela bättre.

Någon vecka innan jul hade vi det stora nöjet på klubben att få besök av en mycket trevlig och stilig karl från Stockholm. Han frågade om han kunde delta i vår sparringträning och jag sa givetvis ja då det alltid är jättekul att köra med nya utövare och se vad dom gör. Förutom att vara en trevlig prick så visade han sig också vara en riktig fena på grapplingen. Speciellt imponerande var hans halvguard, där han spelade en väldigt aggressiv och teknisk djup halvguard som gjorde honom farlig från botten.

Jag har väldigt liten erfarenhet av djup halvguard själv, så det var väldigt svårt att se vad hans mål var och vad han gjorde under mig hälften av tiden. Men istället för att lägga fokus på honom och se vad han gjorde så koncentrerade jag mig på mig själv. Jag såg helt enkelt till att ha bra position hela tiden vad som än vart kastat mot mig. Det innebar att hålla höften vid eller så nära golvet det gick hela tiden, att alltid hålla mina axlar parallella med mattan samt att alltid ha en underhook eller overhook. Plötsligt var alltså det han gjorde ganska oviktigt för resultatet av sparringronden. Det som jag hade i fokus var bara mig själv och mina mål. Så även om jag vart utsatt för en helt ny slags guard och ett svepspel därifrån kunde jag passera och etablera topp-position (dock inte enkelt, det var en hård fight!).

Vad blir resultatet av ett sådant här tänk då? Jo, att plötsligt så blir det ganska ointressant vad din motståndare håller på med eller försöker åstadkomma. Du lägger fokus på dig och vad du ska göra i den givna positionen. Allt annat är ointressant. För mig innebär det ett mycket större lugn och mindre situationer där jag tänker: ”Åh shit, vad händer nu? Vad gör han nu? Hur ska jag kontra det här?”. Du blir helt enkel kyligare och mer fokuserad på att göra rätt. Jiu-Jitsu blir en soloaktivitet där du själv är viktig och den andre oviktig.

Kanske låter lite arrogant för vissa, men om du tittar på t.ex. en lyckad idrottsman inom kampsport som Ara Abrahamian, så lovar jag dig att han skiter fullständigt i vem du är och vad du kan. Han ska få sin ingång och sitt kast och vinna. Känner en av hans tidigare sparringpartners som berättade för mig att just detta var hans styrka. Han fokuserade på sig och motståndaren var bara ett redskap för att få en vinst.

Tror absolut att den sortens inställning hjälper väldigt mycket.

Sedan är ju allting inte svart och vitt naturligtvis. Självklart kan man lära sig mycket på att iakta och reagera på sina träningskompisars spel, speciellt om det är något nytt du ställs inför.

Däremot är jag helt säker på att du får en snabbare teknisk utveckling genom att använda detta resonemang och att du presterar bättre i tävlings- och sparringsituationer.

Det var allt för denna gången, kom gärna med kommentarer och kritik.

Peace, Love & Jiu-Jitsu