I helgen var det BJJ EM i Lissabon, om någon nu råkat missat det. Tack vare Fejjan kunde jag hålla mig uppdaterade på hur det gick för mina svenska och internationella bjj-kompisar. Jag blir så sjukt stolt över deras framgångar. Har gluttat på flera album och det känns nästan som att man själv var på plats. Om jag inte missminner mig, så har jag åkt till EM 4 gånger. En gång fick jag med mig ett brons hem och de senaste 2 gångerna som hejarklack. Kan varmt rekommendera att man åker dit för en intensiv BJJ helg, även om man inte ställer upp och tävlar själv. Atmosfären är skruvad och sjukt härlig. Nästa år har jag tänkt ta mig dit igen, som tävlande.

Haka på vettja!

Förra tisdagen var jag och hälsade på klubben Flow BJJ i Järna, strax utanför Södertälje. Coola-Klara och några av killar som hakade på till Swedish Open BJJ i november var bland många andra där. Det var härligt att få rulla med de. Ariel var sjuk så Fredrik, en klubbkompis från förr, höll i passet. Han var dock lite orolig för att jag inte skulle tycka basic guardpasseringarna var flashiga nog för mig. Där hade han fel. Jag är inte den som är den liksom. Spillerill om jag lära mig nya eller repetera gamla tekniker. Så länge jag får vara hel på mattan så är jag tacksam för allt som erbjuds. Grymt kul hade jag i alla fall och det hör ju inte till ovanligheten.

I onsdags höll dr Fredde, brunbälte, i passet på Carlson Gracie. Jag fick agera tolk och träningsdocka åt en amerikansk tjej som ska träna med oss den här terminen. Något jag aldrig lyckas komma ifrån är att jag alltid ska härma kvalitén och dialekten på den person jag pratar engelska med. Det kan låta ungefär så här: -Do an aRmbaR (med en amerikan).- Do an a´mba´ (med en britt). –Öööh one arm mmm lock. ( med en som pratar knacklig engelska). Jobbigt värre om jag skulle behöva konversera med folk i en grupp bestående av flera dialekter. Schizostämpel, check!

I torsdags drog jag till Pancrase för att provköra SW där. Nu när jag är tillbaka på mattan med den fetaste tänkbara abstinensen packad i kroppen efter förra året, så behöver jag utöka mina tränings timmar till max. Jag var lite nervös, fast på ett positivt sätt eftersom jag inte riktigt visste vad som väntade mig. När jag kom dit kände jag inte igen ett endaste ansikte, vilket inte händer så ofta nuförtiden i grapplingsammanhang. Jag gick in till damernas och bytte om. När jag kom ut såg jag några av gull-kidsen från MMA summer camp, Omar-tvättpojken och Tobbe. Senare kom även Jonte.

Jag frågade Omar vem dagens tränare var och han pekade mot receptionsdisken: -”Killen i röd tröja”. Jag tittade dit och sa:- ”Honom har jag aldrig sett förut”. Han såg inte direkt ut som en typisk grapplingtränare. Kanske inte världens mest vältränade kropp och ett litet osäkert intryck fick jag av honom. Skenet kan bedra, tänkte jag. Vet ju av erfarenhet att folk höjer minst ett ögonbryn när de får höra att snöret-jag sysslar med kampsport, så han kanske var värsta värsta på det här området.

Under tiden jag pratade med kidsen så kom han och genade där vi stod. Jag knackade honom lite lätt på axeln, sträckte fram handen och sa: -”Hej, jag tänkte bara hälsa. Jag är ny här”. Han hälsade tveksamt tillbaka, samtidigt stirrande på mig som om han sett ett UFO och jag undrade för mig själv vad i hela friden han led av. Omar tittade förvånat och tänkte ett par sekunder på vad jag precis höll på med. Sen trillade poletten ner:- ” Nej, nej Dusi han är inte tränaren, men det var en bra isbrytare! Jag sa ju att det var killen i röd tröja.” –” Mäh han har ju röd t-shirt på sig!” försvarade jag mig. När jag tittade mot receptionen igen, såg jag att bakom disken i ett omklädningsrum stod en Herkules-look-alike ( definitivt tränaren) i vinröd rashguard och bytte om. Kidsen, jag och ´röd t-shirten´ bröt ut i asgarv åt det lilla missförståndet. Första intrycket folk har fått av mig på den klubben ska jag nog inte gräva djupare i. Jag bjuder på det.

Herkules, visade sig iallafall heta Hannes och hade nedtagningar på agendan. Träningen var uppiggande och lärorik. Det enda jag saknade på passet var lite mera tjejer, då jag var den enda bland 27 killar. Veckans lyxproblem.