-” Vad är det för skitsport där du måste betala allting själv? Byt. Du slösar bara dina pengar.”

-Hell no! Jag spenderar mina pengar på mitt välbefinnande som är prioritet 1 i livet. Byta sport är alltså inget alternativ.

Jag har aldrig ojat mig över hur mycket pengar jag lagt ner på träningen och kommer heller aldrig att göra det. Ibland händer det att fru Fortuna ser till att jag får ett extra klirr i kassan i form av sponsring. Oavsett summa så värderar jag det i klass med att vinna typ en miljon på V 75. Det positivt överraskande momentet öppnar upp för ytterligare möjligheter att få uppleva lyckan med att träna. Ett extra träningsseminarium, en internationell tävling till eller kanske privatpass med en grapplingguru, typ Roger Gracie.

Nu har jag `tippat på rätt hästar´ igen. I förra veckan fick jag nämligen mail av Christian Sandberg, som sa att vi medaljörer från FILA VM  har fått stipendium på 15.000kr vardera. Pengarna är till för att vi ska utvecklas som grapplers, vilket  förhoppningsvis i sin tur leder till en plats i SW-landslaget, igen. Jag är galet tacksam.

 

I lördags åkte jag ner till Gameness i Uddevalla för att testa formen efter lite mer än två månaders träning. Knät höll, men min stukade tumme gjorde fortfarande ont. Det sköna grabbgänget jag åkte ner med bestod av P-A, Zeki och Pontus från VBC. Jag hade anmält mig till -67kg, fast jag egentligen skulle kunna tävlat i -61kg om jag bara bantat max 2kg. Min plan för ett par veckor sedan var ju att jag skulle banta, men kroppen sa ifrån och ville istället ha dubbelt så mycket mat i sig. Fettokisse next, yeah! Det är bara att tacka och niga. Banta har jag alltså kommit underfund med, är inget alternativ.

Första matchen jag gick plockade jag fram min favoritteknik, giljotinen, mot en tjej från Uddevalla. Den satt efter ett par sekunder. I brist på motståndare blev det sen direkt final. Där fick jag möta norska Magga. Det blev mest bara defensivt spel för min del, då jag kände ganska snabbt att jag saknade det där lilla extra för att tända till och verkligen attackera. Jag förlorade på poäng. Det är inte så att jag direkt hänger läpp, utan förhoppningsvis förvaltar jag mina lärdomar från denna match och gör rätt nästa gång när det verkligen gäller. De få gångerna jag har varit riktigt besviken efter en förlust är när jag klappat. Jag är nog en ganska bra förlorare som kommer över sina förluster, men minst lika fort glömmer jag mina vinster. Bra eller dåligt, det har jag ingen aning om.

Mitt största problem den här tävlingen var att jag inte kände mig ett dugg nervös, utan endast överväldigad av lyckan att jag åter var tävlande och inte satt på läktaren. I matchen mot norskan försökte jag framkalla agro-feelings genom att försöka se arg ut, men det funkade inte eftersom jag var så glad inombords. Ska rota fram mina böcker från Idrottspsykologin och börja läsa de på tåget till och från träningen. Måste en gång för alla lära mig att tänka som en vinnare. Alltid. Jag vet att när jag har presterat som bäst, är de gånger jag vunnit över motståndare som jag först trott att jag inte haft en chans emot och sedan har vinnarlamporna lyst upp min väg längs medaljavenyn ända fram till guld.

 

 

 

Min grapplingagenda inför våren är:

• Nästa lördag ha en öppen matta för tjejer på Carlson Gracie,
• Åka till Montenegro för att ladda mina `batterier´ och samtidigt grapplas med mina kampsportsvänner därnere.
• Åka till London på träningsresa.
• Åka till Åbo på ADCC-uttagningen.

 

Sysslolösa och tråkiga dagar är inget alternativ.