Efter påtryckningar från bland annat herr Ohlsson, som försynt undrade om jag visste vad 2011-04-28 var för datum (det visste jag inte, men det var tydligen sist jag bloggade…), så tänkte jag att jag kanske skulle skriva ihop ett litet inlägg.

Det har hänt en hel del sedan sist, bland annat vann jag ADCC European Trials och kvalificerade mig därmed till ADCC World Championship i Nottingham i september. En bra sammanfattning av mina matcher samt tankar efter den vinsten finns i min intervju till grapplingbloggen här.

Vidare hade jag cirka två veckor kvar till FILA EM i Ukraina. Hann träna ett pass och åkte sedan på en dunderförkylning med ordentlig hosta och hela paketet. Blev ett sista grapplingpass dagarna jag skulle åka, och trots sjukdom kändes det rätt okej.

Ukraina är ett mycket intressant land; känns som att man går rakt in i stereotypen av en gammal sovjetstat och det är fascinerande hur ett helt folkslag kan ignorera det engelska språket till den milda grad att de tittar helt oförstående på en när man undrar vad glassen i affären kostar. I alla fall, tävlingen flöt väl på hyfsat. Jag vägde cirkus ett kilo för mycket så blev en tur i bastun med svettdräkt. Det är någonting jag aldrig vill behöva göra igen! Fy helvete säger jag bara! Ursäkta språket! Men jag fick nästan panik. Hade Anny med mig som lyckades få mig att sitta där i i alla fall en kvart, mer klarade jag inte. Hade då gått ner trehundra gram så jag tänkte inte plåga mig själv mer! Fattar inte hur Anny klarat av att sitta tre timmar med svettdräkt och sedan inte ätit eller druckit på två dygn! En sån kämpe! Och jag panikar efter tio minuter, haha! Jaja, kanske handlar om övning… eller så är jag bara vek, haha! Hur som, kanske ska försöka gå ner lite mer innan så att jag slipper sånt där…

Matcherna då. Jag förlorade min första mot polskan Irena Preiss (som har ett grymt guardspel) på något sorts armlås de sista sekunderna.

Det var surt och jag var rätt arg/ledsen/uppgiven. Som tur var var vi i min viktklass bara fem tjejer, vilket innebar att vi alla skulle möta alla. Med lite uppmuntrande sms:ande med pojkvännen där hemma (ja, jag behöver någon som tröstar mig när jag förlorat, annars deppar jag ihop totalt, haha!), var jag redo för revansch i match nr två som gick mot en italienska. Jag hade kontroll stående, lyckades ta ner henne på ett höftkast, var dock inte direkt beredd på att jag skulle få ner henne så jag följde inte med utan var tvungen att ”springa” ner efter henne och hamnade i halvguard. Hon var rätt svår att hålla ner men det var ändå jag som hade kontrollen och jag kände mig inte hotad. Tillslut får jag ryggen och drar en RNC.

Därefter var det dags för ukrainskan. Hon går in och försöker ta ner mig med ett brandmannagrepp. Men hon har ingen kraft eller fart riktigt, så jag tappar visserligen balansen något, men tar en perfekt triangelkoppling. Hon börjar hålla på med benen för att ta sig loss, men hon sitter fast. Dessutom sätter hon sig bakåt istället för att ställa sig upp så hennes arm ligger helt rakt. Tack! sa jag och drog ett armlås.

Sista matchen fick jag inte gå förrän efter klockan åtta på kvällen, vilket var lite segt. Jag var rätt taggad efter de två matcherna och ville bara köra mer! Efter en hel del jobbig väntan fick jag äntligen gå min sista match som gick mot en finska. Jag gick in, tog ner,  hamnade i halvguard, passerade till side, gick över till mount. Fick tag i en arm och gick på armbar, men var lite för ivrig så hon vände upp bra. Jag tänkte försöka gå på triangel men hon vägrade dra ut armen. Såg en annan arm och tänkte att man kanske kan bryta den på något sätt. Gjorde något som tydligen kallas för rakt armlås och det gick vägen.

Och så vann jag då silver. Vilket känns bra. Självklart är jag glad att göra så bra ifrån sig på min första tävling med landslaget, men lika självklart ville jag komma hem med ett guld… Var verkligen inne på att ta revansch på polskan i öppna klassen som skulle gå dagen efter, men pga att vårt flyg var inställt tvingades vi välja mellan att stanna kvar ytterligare en dag eller åka tidigare och missa öppna. Vi valde att åka tidigare. Man har ju saker i vanliga livet som ska göras, plus att jag verkligen inte hade lust att stanna i Ukraina ytterligare en dag om jag ska vara ärlig.

Nej men som sagt, silver kändes väl bra, men man är ju tävlingsmänniska så man vill ju vinna… Vi diskuterade det där lite och det är mindre bitterljuvt att ta brons än silver, för brons vinner man, medan genom att vinna ett silver, förlorar man samtidigt ett guld. Hur som var det ett härligt gäng som var med till Ukraina, och att nio utav tio tog medalj (en extra eloge till Knutsson som tog vårt enda guld!) är ju bara för härligt!

Här hemma händer det lite saker också! Jag ska nämligen till, håll i er nu! BRASILIEN! WOHO! 15 augusti- 12 september åker jag, Pasha, Calle, Robin och Jonathan till Rio för sol, bad, träning, surf och allmänt turistande. Väldigt spontant påkommet så nu kämpar jag för att få ihop money money på tre månader. Men, som mitt ordspråk lyder; ”Vill man så går det.”