Blåmärken över armar och ben, skiftningar i blått längs med käken, vem tusan trodde att man skulle bli snyggare av att träna denna absurda och så älskvärda sport? Jag gillar de ”krigsskador” jag får, de ger chanser till att få berätta vilket monsterstryp jag åkt på och tagit mig ur och allt annat som hänt på träningarna (inte allt för många som uppskattar informationen dock..). Som ung tjej finns det också ett annat alternativ, människor som ser blåklockan på ögat men inte frågar vad som hänt utan endast antar att jag blivit slagen…

I studenttider passar det inte alltför bra med de ovala nyanserna i mörkt blått till rött till gult, vilket innebär att jag varit tvungen att avstå från allt för mycket träning (några dagar…) innan dagens studentfotografering. Fåfängan utnyttjar sin stora makt, men snart är jag tillbaka på mattan igen!