Någonting som länge fascinerat mig med inom BJJ är synen på styrka, begreppet styrka håller en alldeles egen och märklig position inom BJJ. Syftet med BJJ var enligt Helio att med teknik övervinna en motståndares styrka och storlek och därmed ge den svagare en chans.

Det lustiga med detta är att styrka och storlek blivit lite av en syndabock och något man kan hänvisa till om man fått smaka av någon större och/eller starkare motståndare. Bästa sättet att göra det är att med lite syrlig ton påpeka att individen i fråga var väldigt stark och följa upp med att fråga hur länge de hållt på med BJJ. Och som genom ett trollslag har man räddat sitt eget ego från att behöva ta en smäll.

Jag har flertalet gånger gjort mig skyldig till det, jag rullade med någon som enligt bältesrangen var “sämre” än mig och satt som i ett skruvstäd. I samma stund som jag klappade ur kastade sig ursäkterna ur mig och för extra effekt lade jag till den gamla klassiska “ta det lugnt” och “du behöver inte ta i så förbannat” samt hänvisade till att det var dålig BJJ och förhöjde risken för skador.

Det må så vara att styrka blandat med dålig kontroll kan bli en farlig kombination men därefter då? Ingen förväntade sig väl ändå att Helio på sin ålders höst skulle kunna smiska upp unga, större och starkare förmågor? Och han hade ju trots allt 10 dan.
Vart går då gränsen? När är det acceptabelt att få sota av lägre graderade men fysiskt mer begåvade individer? Och varför är det just styrka man kan skylla på? Hör sällan någon ursäkt när det kommer till smidighet, snabbhet, flexibilitet eller taktik.

Sen bör man ju ändå fråga sig om “skulden” ligger hos den starkare parten. Om målet med BJJ är att övervinna fysisk överlägsenhet och jag inte klarar av att göra det så är det kanske så att jag inte är så bra som jag vill tro. Det är ju trots allt jag som misslyckats med mitt mål, den starke har lyckats utmärkt med sitt.

Och ju längre vi håller på med BJJ desto större blir risken att vi stöter på något utav naturens egna prototyper, de där individerna som aldrig var tänka för massproduktion för att stjäla ett uttryck från Hunter S. Thompson. Då bör man kanske fråga sig vart man helst stöter på dem. För de finns där ute de där varelserna som inte alls skulle behöva förlita sig på vetenskapliga principer för att dra av benen på en som vingarna på en fluga innan de lommar iväg drivna av primala lustar (Hej Marco!)
Möter du dem helst i träningslokalen, på tävlingsmattan eller på någon suspekt bakgatan med tveksam belysning? Vart har du störst glädje av dem och vart ger de mest för din egen utveckling? Har du dem på din egen klubb, var glad att de går loss på dig med hela sin monstruösa fysik och därmed hjälper dig utvecklas.