När jag råkar ut för något tråkigt brukar jag mantra för mig själv ` allt har en mening´. På ett eller annat sätt förlikar jag mig med det inträffade i slutändan. Det är bara helt enkelt att gilla läget och hoppas på det bästa. Inte alltid det blir som man tänkt sig…

 

På första träningspasset efter EM skadade jag revbenet. Någon gång ska väl vara den första. Väl hemma blev det stora problem med att ligga på sidan, djupandas, hosta, nysa och skratta. Jag kunde lokalisera smärtan genom att trycka på en punkt, samtidigt som det gjorde ont från insidan av bröstkorgen. Trodde att jag kanske fått en spricka och vet med mig att jag skulle avrått en annan till att träna på ett tag. Det är lättare att ge råd till andra oavsett vad det gäller, men när det kommer till en själv så blir det mindre bra. Jag bestämde mig för att en dags vila borde räcka. Det var bara att åka till klubben och bita ihop, för här skulle det hårdtränas inför SM.

 

 

 

När det var dags för räkan på uppvärmningen gick det käpprätt åt h-vete. Jag försökte att räka bara på ena sidan, men det gjorde likväl djävulskt ont. Jag gick fram till Sergio och sa att jag inte kunde göra uppvärmningen för jag hade ont i revbenet, men han skickade tillbaka mig till de andra, i tron om att jag ville slippa göra en klurig uppvärmningsövning. Två sidledes skutt på ryggen blev det, sen kutade jag upp till omklädningsrummet för att grina av smärta och frustration över skadan. Jag var inte alls tillfreds med att vara halt och lytt på nytt. Tillbaka på mattan haffade jag Ultra Light Joyce för teknikträning. Det gick OK, så länge jag inte behövde ligga på rygg eller sidan. Försökte senare köra stryp från back-mount med Kiki-Riki, men det resulterade i ännu en lipsillsattack.

Träning och tårar hör inte ihop i min vokabulär, så jag tog mitt pick o pack och drog med 40min kvar på träningen. Det ska mycket till för att jag ska lämna ett pass utan att ha stannat kvar till slutet, vill jag lova.

Nästa dag åkte jag till akuten för att röntgas, men dr tyckte inte det var någon idé att utsätta mig för onödig strålning. Liten risk för spricka och eventuell blödning mellan revbenen blev diagnosen. Vila och tabletter tills smärtan avtar. Adjöss BJJ-seminaret samma helg. Adjöss SW SM. Det här var inte alls det jag planerat i min grapplingkalender…

De senaste veckorna har verkligen inte vara lätta för mig. Först och främst ingen träning och sedan det stora problemet med att undvika skratt. En väldigt svår uppgift att handskas med då jag hör till skaran av otroligt lättroade människor. Jag kommer inte glömma min traumatiska skrattattack som inträffade tre dagar efter skadan och som lätt kan ha förvärrat den. Min kompis och jag var på ett varuhus när hon berättande en chockerande men ack så glädjande nyhet och jag i min extas skrek `-oh Herre Gud´ i så hög falsett att hunden Lajka skulle hört mig i sin rymdfarkost decennier tidigare. I samma ögonblick var jag tvungen att ta mig för högra sidan med båda händerna, som om jag blivit knivstucken, för att sedan skrika av smärta, samtidigt som jag inte kunde låta bli att kippa efter andan i ett hyena gapskratta. Jag höll på att riva en hylla i desperat behov av spjärn och hamnade i en pose som om jag var på väg att föda en elefantbebis. Till slut låg jag krälandes på golvet, i vad som kändes som en evighet, tills jag någorlunda kunde bete mig civiliserat. Kompisen var inte mycket till hjälp eftersom hon skrattade så hon grät och höll på att slå en drill i brallan. Vad är det för mutation i våra mänskliga gener som gör att man skrattar som mest när det inte är så lämpligt?

 

 

Jag ska strax packa klart inför min vecka på MMA Summer Camp. Igår var första dagen jag inte kände av någonting från revbenet när jag nös och det tar jag som ett klartecken till att  härja runt på mattan igen är i sin ordning. Jag har för avsikt att köra en del ståendepass i ett sista försök att se om MMA är något för mig. Om så är fallet, kommer jag börja träna det också till höstterminen.