Börjar känna mig som en gammal schlagerdänga som går på repeat. . Är så vansinnigt less på skador. Tyvärr är det väl att det gamla ordspråket ”Är huvudet dumt får kroppen lida” stämmer in väldigt bra i mitt fall. Slarvar man med återhämtningen och inte lyssnar på kroppen ser kroppen till att du kommer lyssna till slut. Jag tycker att  jag generellt brukar vara bra att ta till mig av mina misstag och inte göra om samma… åtminstone inte så många gånger.

När jag inledde det här inlägget tänkte jag skriva något härligt inspirerande och klämkäckt, i stilen att trots detta håller jag modet uppe, jag tvingas lära mig mer om mig själv och jag sätts i nya situationer som är nya, jag befinner mig utanför komfortzonen och utvecklas…. blablablablablablabla…..  men när jag kom till den här punkten inser jag att jag varken vill eller orkar ha någon positiv jävla inställning!! Jag förbannar det faktum att jag är skadad. Igen. Jag förbannar min veka jävla skitkropp som är byggd av något poröst material typ maräng. Jag förbannar mina gener som verkar härstamma från en inavlad, banjospelade bergsby där det inte har tillkommit nytt blod sen 1825. Men framförallt förbannat jag mig själv att jag inte kan inse att jag har ett ego som gång efter annan spelar ett spel med en insats som jag uppenbarligen inte har täckning för och att jag är helt immun mot att inse detta faktum.

Bit ihop och kom igen har jag testat gång efter annan. Nu testar vi bryt ihop och kom igen och ser om det funkar bättre.