En av mina många instruktörer under de år jag tränat sa ibland att han eftersträvade att hans elever skulle bli bättre än vad han själv var. Jag vet inte om det någonsin blev så i hans fall, men för mig har det hänt. Det var en tillfredställande känsla jag upplevde när jag hörde att en av mina elever nått den hedervärda graden av svart bälte i bjj.
För länge sedan i början av min egen tävlingskarriär så höll jag i träningarna för både klassisk budo och tävlingsfighting. Yoel Grundmark var då den eleven som började intressera sig för fighting och hängde med i min tävlingsträning. Han var som en svamp och sög åt sig all kunskap som jag kunde förmå mig att förmedla. Några år gick och Yoel valde att gå sin egen väg, vilket visade sig var just bjj och sw. Jag har hjälp honom några gånger med den mentala biten, men på det tekniska planet har han utvecklats så pass mycket att jag svårligen har något mer att bidra med. Kanske i klassisk budo, men absolut inte i tävlingsfighting. Nu är det jag som är eleven. Jag har tränat bjj och sw ett par år nu, med ett sporadiskt deltagande på mattan då familj och barn är i centrum. Fortfarande vitbälte och ett stolt sådant då det finns en trygghet i att gömma sig bakom ett ofärgat snöre runt midjan. Det blir en välbehövlig kontrast mot när jag står och instruerar i min andra disciplin. Där det svarta bältet betyder så mycket mer än bara det tekniska kunnandet. Det förväntas så mycket mer av mig än när jag lullar in på någon dojo och knyter det vita bältet för att rulla i något bjj-pass.
Så för mig har cirkeln blivit sluten så att säga. Eleven har blivit lärare och läraren har blivit elev. Vitbältet har blivit svartbälte och svartbältet har blivit vitbälte. Hur poetiskt är inte det? Det förtar inte min tidigare kunskap, utan mera kompleterar det jag redan vet. Gammal kunskap går hand i hand med ny kunskap. Vilket har varit som en röd tråd genom mitt kampsportsutövande. Klassisk budo, modernt självförsvar och fighting har tränats parallellt. Jag hade inte varit så bra fighter utan den klassiska budon och vice versa. Det ena förtar inte det andra. Det är väl det som kommer att genomsyra denna serie av krönikor. Att genom den klassiska budons glasögon analysera det nya. Med modernt självförsvar som raster utvärdera kampsport som idrott. Samt att genom mma, bjj och sw bedöma värdet av den till åren komna budon som företeelse.