När jag var liten fick jag lära mig att det ska vara kul att idrotta. Att det inte spelade någon roll hur det gick så länge man hade roligt och kände sig nöjd med sin prestation. Det är i den andan jag också alltid idrottat och coachat.

Bjj är det roligaste jag vet, men när det kommer till tävlandet har jag hamnat på sidospår. Jag uppskattar verkligen tävling. Att få umgås, se och heja på sitt team, men när det kommer till min egen prestation i tävlingen faller jag handlöst. Trots att jag nyss varit så lycklig för att det finns så bra människor omkring mig och trots att jag tidigare känt ren glädje för att få gå ut å fightas är det något som inte låter mig slappna av – rädslan för att förlora har växt sig starkare än viljan att vinna.

Alltid, alltid, alltid har prestation för min del fått gå långt före resultat, men plötsligt har jag blivit rädd. Rädslan för att förlora griper tag i mig och gör att jag knappt kan göra en prestation jag kan stå för. Och jag vet inte om någon märker det men oavsett hur  trevligt jag än har det resten av dagen så ligger gråten så nära, så nära. Jag kväver gråten för att inte visa mig ”svag” och gråta inför de jag precis misslyckats att bevisa mig för.

 

Dagen efter en dålig prestation är jag som bäst. Jag har ätit skitdåligt, sovit lika illa och dessutom jobbat sedan 06.00. Jag kör den hårdaste fys jag kommer på under tjejpasset för att sedan sparras i 1,5 timme till. Jag är elak, bestämd, respektlös, och jävlar vad jag mår bra.
Därför är frågan; hur lär jag mig att hamna i detta tillstånd där inget kan stoppa mig? För vad spelar det för roll om jag kan stå emot nästan vilket stryp som helst på endast ren viljekraft dagen efter tävling om jag inte klarar av det när det väl gäller? Dagen efter spelar det ingen roll hur trött min kropp säger att jag är för jag vill, jag vill, jag vill.

Kanske behöver jag bli småarg/irriterad, samtidigt som jag blir motiverad och tror på mig själv? Har i alla fall aldrig någonsin presterat bättre av att någon skällt på mig eller berättat för mig hur dålig jag är  (då gräver jag bara hålet djupare). Nej, jag tror att jag behöver uppmuntras utan att få en sån tro på mig själv att jag underskattar någon annan. Hjälp mig tagga upp mig genom tips och råd, uppmuntran och ett stycke ”dödarinstinkt”. Sätt inte för mycket press på mig (det gör jag redan själv) men berätta gärna att du tror på mig.

Fokusera inte på resultatet, för då gör jag det, och jag är en perfektionist..