Kom hem sent igårkväll på Tyskland och blev mött med en stor godispåse som grattis till vinsten från min flickvän. Lycklig som ett barn var jag, särskilt efter viktkontrollen senaste månaden 🙂

Vi anlände till Berlin på kvällen i fredags och stack och käkade lite vietnamisiskt käk, blev nudlar och kyckling. Vikten därefter låg på 81 kg. Morgonen efter låg jag på 79,8 och det var lite oklart när invägningen skulle ske, vi ville väga så tidigt som möjligt så det blev ingen frukost förutom lite proteinkaka som intogs då och då för att kroppen skulle få näring och några koppar kaffe (dels för att det är gott och dels för att driva ut vätska). Jag vägde in på 80,2 och en diff på 500 gram var acceptabelt så jag klarade invägningen. Blev även en staredown, något jag har lite svårt att ta seriöst men jag tycker nog jag lyckades komma in i rätt mode.

Innan invägning.

Efter invägning.

Killen var några centimeter längre än vad jag var och jag vet av erfarenhet att min reach och längd ofta varit mig till fördel under sparringen på klubben så jag blev lite nervös över hur det skulle gå då planen var att gå in och boxas med honom. Men som coach Niko sa så skiter vi honom utan kör vårt game och håller oss till det. Blev sedemera en lång väntan och nytt vietnamesiskt käk innan matchen och sedan upp och tejpa händerna och få lite peptalk och lite genomgångar med vad vi skulle göra. Kände mig ganska harmonisk när jag väl kom ner till lokalen jag skulle gå matchen i. Jag gick sista matchen ca kl 18.00, och matcherna drog igång vid 16-tiden.

Galan inleddes med en walk in liknande Pride där alla fighters ropades upp och gick in i ringen, väl där tänkte jag på den mentala biten som är ganska viktig och jag och min motståndare hamnade på varsin sida av ringen så jag valde att behålla ögonkontakt och inte bryta den tills han bröt den för att få det där lilla mentala extra övertaget och inte visa min egen nervositet. Sedan gick första matchen igång och det var Elin Bladh mot en tyska, Elin gör en stabil insats och skulle nog vunnit matchen (som slutade oavgjord) om man hade haft descion (man var tvungen att avsluta annars var det oavgjort, dvs inga poängdomare). Såg även en annan fighter från Berserk MMA (som vi bodde ihop med i Tyskland på samma våningsplan och även umgicks med efter galan, och det var riktigt trevligt. Tack för en superhelg!) som gick match med K1 regler och vann övertygande på TKO efter 3 uträkningar från domaren på tysken han mötte. Sen gick jag bara in och fokuserade på mitt game, började sakterligen värma upp lite mjukt med sprawls, skuggboxning – samtidigt gick Örk från min klubb match som slutade efter ca 2 minuter via rear naked choke – och jag hörde jublet och fick info om att han vann. Mycket bra jobbat! Han var dominant som ni kommer se på videon sedan. Niko går då in och peakar min uppvärmning med att slå på mittsar, köra lite sparkar, köra lite nedtagningar och komma in i rätt mentala läge.

Sista 10 minutrarna så ska jag bara hålla mig varm och tänka på vad jag ska göra. Känner hur adrenalinet börjar komma krypande och hur nervositeten börjar infinna sig. Känner mig redo, funderar på hur jag ska attackera situationen, ta initativet, vara den som styr och driver matchen. Han ska anpassa sig efter mig, inte tvärtom. Jag hör hur man sätter igång min walk in-musik, vilket blev Adele – Rolling in the deep, och ropar mitt namn och jag går lugnt och sakta in mot ringen och tar djupa andetag. Valet av musik att gå in till var väldigt bra då rösten fick mig att känna harmoni. När jag kliver mellan repen och går in i ringen och coacherna Nikos och Costas tar av mig tröjan känner jag harmoni och glädje. Jag känner mig redo.

Efter att vaselinet smetats ut i ansiktet och handskarna, tandskyddet och suspensoaren kollats så går vi fram till domaren och får regelgenomgången. Ingen ögonkontakt från båda, jag känner mig fortfarande lugn och bekväm i situationen, med adrenalinet som ligger och brusar i kroppen sakta men säkert. Matchen går igång och jag vill toucha gloves och han verkar inte jättesugen på det, men jag tror vi gör det. Jag hör hur hans hörna skriker ”overhand” och hinner checka överhandshögern som kommer, men den är hård och jag går för en lowkick samtidigt som han sparkar ribkick. Jag tror jag dödar distansen, kliver in, får in en krok, in och brottarclinchar. Ner mot ringhörnan (samma hörna som min coach var i) och det märks att tysken inte är jättevan vid clinchen och jag lägger press, får käka nått knä mot revbenet och något slag, men jag håller clinchen. Jag börjar jobba på knä mot låren, märker hur han tycker det börjar bli obehagligt och tar bort låren och försöker försvara sig. Han börjar försöka ta sig ur clinchen och jag tror han försöker trippa mig och det slutar helt sonika med att jag hamnar i hans guard. Han håller ner min posture genom att låsa mina armar, jag hör hur Niko insturerar och jag försöker tänka och fokusera för att undvika submission.

Tänker position före slag så jag slår inte jättemycket utan fokuserar på att först och främst skapa distans och undvika lås eller strypning. Lyckas ta mig loss och jag tror jag börjar slå varpå han får triangel. I samma veva som han ska börja stänga triangelkopplingen så hör jag hur coacherna skriker på att jag ska akta triangeln och jag hinner posta upp och dra mig ur kopplingen och även undvika armbarförsöket. Jag försöker passera i samma veva men lyckas inte något vidare så jag hamnar stående framför honom med han på hans egen rygg. Tänker lite snabbt att jag måste attackera honom för att han inte ska få chans att ställa sig upp och går in lågt med överkroppen vilket resulterar i en upkick mot ansiktet som träffar hakan, blir lite irriterad och får lite tunnelseende, eller som Berserk-Johan sa; ”Reptilhjärnan gick in”, går in igen med överkroppen lågt, möter en upkick till och så håller det på tills jag, enligt vad jag minns, siktar mot hans huvud och slår mot det och helt plötsligt sitter jag i mount. Inte den mest tekniska passeringen och Johans replik om reptilhjärnan, att man går på instinkt snarare än eftertänksamhet, är slående.

Väl i mount så börjar jag satsa på att först och främst hålla positionen, jag vill under några omständigheter inte bli svept eller bli av med positionen när jag väl kommit hit efter grisande i clinchen och att jag lyckats kontrollera matchen och hur den skulle gå. Sen börjar jag slå, jag känner mig trött efter grisandet och får inte på någon ordentlig power i slagen men jag tror många connectar för jag minns vagt att jag försöker sikta så jag slår igenom eller runt om guarden. Vi hamnar ut mot den andra ringhörnan och han hamnar lite utanför repen och jag fortsätter slå och försöker hitta mellan repen för att nå ansiktet. Domaren kommer då in och ska flytta in oss till mitten av mattan och jag tror han ska ställa oss upp på grund av passitivitet och jag blir förbannad (adrenalinet…) innan jag fattar att vi bara ska in i mitten av mattan i samma position. Väl i nya positionen är domaren duktig och lägger oss exakt så som vi höll positionen där jag hade crossface och jag sjunker ihop över honom med målet att han inte ska kunna brygga bort mig. Försöker ta mig högt i mounten och fortsätter slå. Jag hör hur man skriker om att det är 1 minut kvar av matchen och med ca 20-15 sekunder kvar av ronden skriker coacherna om submissionförsök då han började ha armarna rakt ut och helt plötsligt turtlar han och ger mig ryggen. Jag blir lite rädd att glida av men får in hookarna och ta armkontroll och letar nått slag men fokuserar på Rear naked Choke och får in armen och känner hur den glider ner mot halsen, får inte handen bakom hans huvud dock som jag borde gjort och hör hur man skriker att det är 5 sekunder kvar och jag pressar och kramar och tillslut kommer klappen, precis innan rondklockan ringer. Det är ett förlösande glädjerus som går igenom hela kroppen!

Vinstöl efter matchen med Örk, Jag och coach Niko.

Efter matchen var jag helt slut mentalt. Adrenalinurladdningen var helt sjuk. Men vilken känsla att få allt att fungera, att inte få totalt tunnelseende och faktiskt gå in och vinna hyfsat övertygande, jag kände att jag styrde och kontrollerade matchen. Det var min känsla. Att jag hade övertaget. Nu har jag inte hunnit se matchen ännu då den inte kommit ut. Så den här beskrivningen är utifrån minnesbilder och inte ett andra perspektiv med hur det faktiskt gick till. Kommer släppa ett blogginlägg med filmer och bilder senare när allt sånt kommit, så invänta den för att se matcherna och fler bilder. 🙂

Känslan är oslagbar. Han var stark, slog hårt och det var krig. Jag tror konditionen var det som var avgörande. Att jag orkade grisa i clinchen, orka sitta i mount och slå och slå och slå. Den mentala biten i att höra i clinch när jag fokuserade på att gå in med höften, upp med huvudet och lägga tryck och press och höra Niko skrika att min motståndare började gasa ur och att han var riktigt trött ger en energiboost i matchens gång. En riktig kul och underbar upplevelse.

Tack så jättemycket till alla på klubben som sparrats med mig och pressat mig och Niko och  Costas som gjort ett jävla jobb under tävlingen med både mig och Örk och i synnerhet Nikos jobb med MMA-gruppen under hela terminen. Vi åkte dit med 2 fighters och plockade hem 2 vinster. Full pott!