Blev ombedd av Daniel att skriva lite från European Open ur min synvinkel som coach så här kommer lite reflektioner. European Open är en jättetävling med ca 2500 deltagare och tävlingen arrangeras över fyra dagar i en gigantisk sporthall i Lisabon som förmodligen har västra Europas värsta akustik. Eller så blir det bara så när en stor del av världens fighters och hängivna supporters samlas och skriker fram sina fighters. Lägg till att vi alla står bakom kravallstaket och försöker coacha en fighter fyra mattor bort så har ni ljudnivån.. Men mitt i allt detta kaos så finns det en fantastsik energi och en kärlek till vår sport så det är en omtumlande och häftig upplevelse att vara på plats. Jag var där 2007 första gången och tävlingen har växt för varje år. I år var det ca 50 svenskar på plats och efter förra årets storslam med bästa nation så låg det stora förväntningar i luften.

Jag anlände till Lisabon på Torsdag eftermiddag och gick direkt bort till hallen efter att jag hade checkat in på Altis Park där jag och många andra fighters bodde. Ett mycket bra hotell med gångavstånd till hallen vilket är ett stort plus tycker jag om man vill gå hem en sväng under dagen. När jag kom fram till hallen var Joel Claesson från Stenungsunds KA precis klar och hade tagit brons i -88.3 kg bluebelts. Joel är en väldigt lovande fighter som precis tagit steget från junior till adult. I den öppna viktklassen tog sockret slut för Joel och han kunde inte nå sin vanliga nivå och förlorade sin första match.

Under helgen fick jag se många fina prestationer från svenska fighters, ska jag lyfta fram några speciella så blir det denna gång följande:

Janni Larsson, vår egen Carolina Klyft vad det gäller inställning och skratt under en tävlingsdag. Med väldigt bra teknik och ett avslappnat game presenterade sig Janni verkligen för den internationella publiken. Janni tog hem sin viktklass genom att vinna samtliga matcher på armlås. När hon ändå var i farten (och hade fått äta lite) så fortsatte hon och vann den öppna klassen också. En fantastisk prestation som uppmärksammades i internationell rapportering. Det känns som att när ett lilabälte vinner både egen och öppen viktklass på ett mästerskap då vet man att det är något stort på gång.

Amir Albazi, ”atommyran från Fightzone” tog ett silver i stenhård konkurrens och föll endast i finalen mot Paulo Henrique Myiao som är stjärnan i lättvikten just nu. Amir är i precis rätt ålder och med rätt drivkraft för att som framtida svartbälte kunna hävda sig bland världseliten. Med ännu mera kunskap kring sin träning och bra styrka och konditions periodisering så kommer Amir att ha en guldglänsande framtid. Nu blir det byte av viktklass och det tror jag blir bra då allt för tuffa bantningar tar bort mycket av glädjen.

Martin Lavins framfart i brunbälte masterklass såg jag på avstånd med mitt teleobjektiv. Lava gick tre matcher och blev bättre för varje match. I den första matchen låg han under men med tålamod och bra fysik körde han slut på sin motståndare som fullkomligt tappade motoriken i slutet. Härliga glädjescener efter finalvinsten och ett mycket välförtjänt guld var det jag fick se bakom kameran.

Ida Hansson, vilken brud. Nuförtiden vet de flesta vem Ida Hansson är tack vare hennes framfart som brunbälte de sista åren. Men att som nyblivet svartbälte i sin första turnering och med en hektisk period i Januari med icke optimala förberedelser ta sig till final i både egen viktklass och i den öppna är otroligt imponerande. Finalen i sin viktklass avgjorde Ida på en kneebar och de flesta tror att motståndaren skadar sig utan att veta att detta är ”Ida special”. -Det knät kommer göra ont imorgon för jag drog tills det knakade” sa Ida till mig på väg ut från matchen. Ida kör hårt och gör det bra. I finalen i den öppna klassen mötte hon Michelle Niccolini och Ida visade att hon håller absolut högsta nivå men Michelle var denna gång starkare och det blev förlust. Ida är här för att stanna och jag ser verkligen fram emot att se henne på VM. Nämnde jag att hon nyligen börjat styrketräna också..?

Ingen medalj men jag måste också nämna Martin Jansons historiska vinst i svartbältesklassen för män i adultklassen. Rätta mig/oss om vi har fel men jag tror inte att någon man har vunnit en match på Europeans eller Mundial, förrens nu. Då förstår man kanske ännu mer hur hög nivån är när ingen svensk hittills vunnit en match bland killarna i elitklassen….

På landslagslägret inför Europeans så presenterade jag en uppvärmningsteknik baserad på en artikel i Idrott & Kunskap som Michail Tonkonogi skrivit. Den går i korthet ut på att överladda sina fosfokreatin depåer och tajma detta så att efter avslutad uppvärmning gå upp på mattan exakt efter 5-6 minuter och med överladdade depåer starta matchen. För Martin fungerade detta väldigt bra på lägret så vi bestämde oss för att prova. Jag hade med mig pulsklocka och vi körde igång. Martin skulle gå första matchen i sin viktklass så vi lyckades tajma det nästintill perfekt. Martin gick upp på mattan och kände sig stark och snabb och han kunde köra sitt game fullt ut. Efter en väldigt spännande match där Martin låg under på fördelar kunde han i slutminuten svepa och ta ledningen med två poäng. Slutsekunderna blev sjukt spännande men Martin höll undan och kunde ta en fantastisk seger. I nästa match blev motståndet för tufft och det blev förlust på strypning från mount.

Måste också nämna lilabälteslaget med Alexander Wennergren, Filipe Machado, Rikard Boman och Ryan Belkaid som tog ett silver. Under lördagen och söndagen avgjordes landskamperna och här blev min roll som landslagscoach lite tydligare. Tillsammans med Waldo Zapata och Finfou hade jag tagit ut fighters till de olika lagen. Det var tyvärr svårt att få ihop fulla lag detta år och skador och sjukdomar försvårade det hela ytterligare. Dagen innan lämnar man in sin laguppställning och den går inte att ändra förrens mellan matcherna. På natten insjuknade Johhanes Lundström så vi var en man kort. Med en liten bluff från min sida fick jag alla avprickade på listan och efter att Alex slagit sin portugis i första matchen gav de upp kampen då de inte hade fullt lag. I nästa match körde vi över Israel och Alex, Filipe och Rikard gjorde otroliga matcher. Inför matchen mot England stod jag vid utroppet och hörde hur den engelska coachen ville ändra sin uppställning då deras första kille inte kunde köra. Han såg inte att jag hörde och efter ett snack med killarna i laget bestämde jag mig för att byta ordningen så att vår starkaste och tyngsta fighter, Alex, gick den andra matchen istället för att ta en WO match. Det visade sig vara ett bra beslut då de skickade in sin tungviktare som var mer bred än lång. Alex slet som ett djur och efter en fantastisk match kunde han avgöra på en armbar. Galen glädje. När Filipe även han gjorde en mycket bra match och vann på fördelar så var den lagmatchen avgjord. Vi var då i final mot Finland. Finnarna är mycket välorganiserade och satsar mycket på landskamperna. Denna gång var de för starka och vi förlorade med 0-3 efter att Alex, Filipe och Ryan varit uppe på mattan. Ett mycket välftjänt silver blev Sveriges medalj i nationstävlingen.

Sammanfattningsvis var det en mycket lyckad helg med många medaljer och en ganska bra samanhållning bland svenskarna. Jag skulle dock önska ännu mer samarbete och att vi från förbundsnivå redan innan tävlingen organiserar landskamperna. På så vis kan vi förbereda och optimera lagen och det blir ännu roligare att som nation tävla tillsammans.

Jag var helt slut efter helgen då det tar på krafterna att stå och skrika i en sporthall bakom ett kravallstaket. Som ni märker så är jag ingen fan av avspärrningen, jag vill självklart kunna få kontakt med min fighter och i ”lugn och ro” kunna coacha. På Nordic BJJ Open den 10-11 Mars kommer vi att släppa in coacher men med tydliga regler om vad som är tillåtet och inte. Jag ser fram emot den helgen och nästa läger i Maj med landslaget. Vårat stora mål i USA i början på Juni närmar sig och jag är övertygad om att vi kommer att fortsätta plocka medaljer.

Mvh Coach Carneborn