Två silverblänkande medaljer från helgens Nordic open. Två medaljer som i helgen kändes så fina, men som idag inte känns mer spännande än ett par strumpor som ligger och skräpar på golvet. Det är bara medaljer och förresten så fick jag med mig så mycket mer.

Jag åkte till helgens tävling med ett enda mål – att HA KUL.  För det blir roligt när man gör sitt bästa, när man lyckas med en teknik man gått igenom på träningen under veckan och det är fantastiskt roligt att ha supportande klubbkamrater runt omkring sig. Lyckas man med detta kan det även vara väldigt roligt att förlora.
Jag tror faktiskt att jag efter finalmatchen i den öppna klassen ville le mer än hon som faktiskt vann. Jag vet att många kan tycka att det är fel att vara glad och nöjd när man precis torskat en match, men jag har lärt mig så mycket och upptäckt så mycket om mig själv i helgen att jag har all rätt att vara nöjd oavsett vilka resultaten blev.

Känslan av att ”någon tror på mig” är tillfredsställande och kul. Men känslan av att inse att jag själv även tror fullt ut på det jag gör är faktiskt ännu bättre. Och det får i alla fall mig att våga.  Får mig att våga lita på mina tekniker. Får mig att våga lita på att människorna omkring mig menar det de säger, och kanske framförallt att våga släppa på all prestige. Vad spelar en förlust för roll när jag är ute efter det långsiktiga resultatet? Vad spelar det för roll om jag förlorar en ”viktig” match när jag känner lusten till utvecklingen rusa i kapp med glädjen över att få tävla och vara med bra människor. Säg mig, vad spelar det för roll om jag ler efter att ha förlorat? För vem av oss har egentligen vunnit mest?

Efter helgen mår jag toppen, och det tror i alla fall jag är guld värt.