Jag har vart fruktansvärt dålig på att skriva något på sista tiden, har haft det tvivelaktiga nöjet att vara sjuk mer eller mindre konstant sedan september och bara kunnat träna högst sporadiskt.
Fick till slut antibiotika utskrivet och efter ett par dagar var det som att vakna upp för första gången på flera månader. Motivationen har under denna period vart allt annat än på topp och jag har precis släpat mig ut på mattan igen.

Inget ger självförtroendet en boost som att kliva in på mattan och känna sig som en fet säl som tittat upp ur fel lufthål och hamnat hos en grupp hungriga isbjörnar. Folk gick loss på min blekfeta kropp i en sällan skådad frenesi medan jag i panik försökte freda mig.

Nog gnällt om detta, det jag tänkte skriva om denna gång var som överskriften antyder just vitbälten och småbarn. BJJ har en lustig förmåga att smyga sig in i mer eller mindre alla dagliga aktiviteter. Min sambo retar mig för att jag emellanåt när jag spacear ut får dinosaurie armar, jag söker automatiskt minst en underhook vid kramar och jag räkar mig ur sängen på morgonen.

BJJ indoktrinerar oss vare sig vi vill det eller ej, vi tränar utifrån fastställda ramar och regler och det påverkar även vilka lösningar vi finner. Jag brukar fastna i att titta på nybörjare när de kör just på grund av att de ännu inte fullständigt fastnat i BJJns tankesätt vilket många gånger kan leda till minst sagt intressanta lösningar.

Jag tror även att det är enormt givande för de som kört längre att rulla med de som är nya just på grund av denna grad av oförutsägbarhet. Det kan hjälpa en utövare att bemöta och hantera just det oförutsedda och röra sig mer reaktivt. En motståndare som helt plötsligt gör något som i en given situation gör något som är helt fel kan helt få en att tappa fokus. När vi tappar fokus tappar vi momentum och måste börja tänka medvetet vilket gör att vi reagerar saktare. När vi reagerar saktare ger vi motståndaren en fördel.

Min tanke är att vi måste vara medvetna om att rutin och känsla/flow är två skilda saker, om jag börjar försvara min rygg när jag gått upp på knä för att jag av erfarenhet vet att min motståndare kommer söka rygg är inte detsamma som att jag känner att min motståndare kommer söka rygg. Det ena bygger på förväntning och det andra på responsivitet och båda måste existera för att vi skall maximera vår förmåga.

Nu till min mer flummigt filosofiska del.
Vad gäller barn slogs jag en dag av hur de rör sig. Min yngsta son hade precis börjat krypa och jag satt och lekte med honom när han vände sig från rygg till mage. Det slog mig att han gjorde detta genom att brygga, titta upp över sin axel och sedan rotera kroppen, i BJJ termer Upa. Jag vart nyfiken och började göra mentala anteckningar över hur barn rör sin kropp och hur de gör det i förhållande till omvärlden.

Vad min högst ovetenskapliga undersökning fann var att de hela tiden försöker maximera den styrka de har genom att strukturellt positionera sig för maximal effekt. Vill de dra ner en duk från bordet så tar de i med hela sin kroppsvikt så när det ger med sig ramlar de bakåt. Vill de hålla fast i något, tar de tag med båda händerna och försöker hålla det så nära bröstet som de kan osv.
De har visserligen kass balans och är lätta att svepa men på det stora hela gör det mycket som vi eftersträvar inom BJJ rätt. Rörelserna vi drillar och sliter med att få in i kroppen verkar från början vara fullständigt naturliga och något vi gått ifrån under vår utveckling.
Min frågeställning blir därmed, kan det vara så att BJJ är det normala sättet att röra sig och de strukturella krav som samhället medför indoktrinerar oss i ett konstgjort rörelsemönster? Kan det vara så att jag inte alls är konstig som står och dagdrömmer med dinosauriearmar utan i själva verket återgått till vad naturen hade tänkt sig!?