Första maj och vårvädret har sakta men säkert tagit ett grepp om vår vardag. Det är alltid skönt, förutom pollenbesvären. Men det är en annan historia. Det som händer nu är något annat. Med vädret kommer också möjligheten att förbättra sin kondition och sina resultat. Och om det stannade där så vore väl allt bra. Men det gör inte det, eller hur.

Min träning har gått från low-tech till high-tech. Med träningen följer min Garmin-klocka. Visserligen inte den senaste modellen. Men den registrerar allt. Max-puls, medelvärde för puls. Höjdskillnad, sprungna meter, hastighet, medelvärde för puls. Naturligtvis en kaloriräkning beroende på kön, vikt och om jag har en ryggsäck eller inte. Och så kan den visa tid och datum. Allt överfört till datorn där jag får allt i fina grafer. Visst är livet härligt.

Men det stannar inte där. Allt överförs till min telefon så att jag kan få se dessa fina grafer direkt efter löpningen. Så då står jag där och flämtar och droppar svett samtidigt som jag flipprar med telefonen för att skriva in en fin kommentar som ska representera min morgonlöpning till jobbet. Då slår det mig: varför?

Det var en tung löpning och ingenting flöt på. Det kan ingen teknisk utrustning förändra. Jag sprang 15 sekunder långsammare per kilometer än senast. Vilket nederlag. Men jag vet också vilken glädje det det är när jag springer 5 sekunder snabbare. då kommer jag ihåg. Jag behöver inte min digitala träningsdagbok. Jag tävlade faktiskt under lång tid med en analog pappersform. Men den digitala formen underlättar faktiskt. Jag har inga mål för tillfället. Det räcker att veta att jag är i bra form för att vara över 40. Det är rätt nöjsamt att se sina resultat bli förbättrade då och då. Det blir en sporre i vardagen.

För det är rätt skönt att krypa ned i dojon och känna att jag har något att ge 20-åringarna att bita i. En gubbe som inte viker sig i första läget.