Jag är inte bra på att hantera motgångar. Det har jag aldrig varit. Saken är att jag i princip aldrig har hanterat en motgång. Inte för att jag aldrig stött på dem, utan för att jag då istället för att hantera dem har lagt ner och hoppat vidare till nästa sak. Det har funkat eftersom jag har klarat mig bra på andra saker. Jag var aldrig bra på matte i skolan tillexempel, så när det blev jobbigt så lade jag ner och lade ner exakt så mycket (eller lite, kanske man ska säga) tid så att jag knappt blev godkänd och fokuserade istället helt på de ämnen jag kunde så att jag fick höga betyg i dem.

Men det behövs väl knappast något geni för att fatta att det tillvägagångssättet inte fungerar i längden. Inte om man vill komma vidare inom en viss sak. 

(Jag är i och för sig inget vidare på att hantera framgångar heller, men det får bli ett annat inlägg.)

På FILA EM skadade jag knäet i semifinalen. Jag förlorade finalen. Andra människor, de som kan hantera motgångar, sörjer förlusten men kommer sedan vidare och ser det som en sporre att bli träna ännu hårdare, bli ännu bättre och komma tillbaka starkare än någonsin. Jag önskar att jag kunde vara sådan för även om det låter klyschigt som fan så tror jag att det är så man blir och förblir en vinnare. Men jag är inte sådan. Jag ser det som ett fruktansvärt misslyckande, ett fiasko, vill lägga allt på hyllan och vältra mig i bitterhet över min idrottskarriär som aldrig blev vad det kunnat bli. Och det är vad jag har ägnat mig åt den senaste tiden. Att knäet inte har varit bra och att jag gått upp alla kilon som jag kämpade för att gå ner har inte hjälpt.

Min slutsats har, under dessa otaliga timmar av självömkan, varit att min vana trogen, lägga ner allt och börja med något nytt. Bli bra, bli bäst i någon annan idrott. Men det finns ett litet hinder i denna lilla plan. Jag har många sporter men det är bara den här som jag har fastnat för. Det är här jag vill vara, innerst inne vill jag ju det fastän jag med jämna mellanrum fräser att jag skiter i det här nu! Jag vill inte! VILL INTE! och i just de ögonblicken så vill jag inte mer. Jag vill sluta jag vill lägga ner. Men egentligen inte. Inte innerst inne.

Den här kampen har jag ofta när jag kommit till stadier där motgångarna infinner sig och det ändå är någonting som jag vill. Jag skiter i att träna för att jag inte vill. Jag känner inte för det. Och sedan ångrar jag mig. Såklart. Så jävla in i helvete mycket ångrar jag mig. Och då är det också en förlust, att jag inte körde det där träningspasset, och då mår jag ännu sämre och vill ännu mindre och tränar ännu mindre och mår ännu sämre. Och så håller det på. En ond cirkel som jag aldrig kommer ur.

Jag vet faktiskt inte vad man gör åt det här. Eller jag vet; man blir snuskigt rik och anställer någon vars enda uppgift är att säga exakt vad jag ska äta och hindrar mig från att varken äta mer eller mindre. Någon som ser till att jag tränar exakt så mycket som jag ska och som endast accepterar inläggning på sjukhus med dropp som en acceptabel ursäkt till att inte träna. Någon som väcker mig på mornarna och tvingar mig att springa ett varv i 5 km- spåret. Någon som inte tar no for an answer när jag säger att nej, jag vill inte mer.

Men jag är inte snuskigt rik, tyvärr. Den enda som kan se till att jag gör allt det här är jag. Och jag och jag är inte alltid överens.

Hur som helst så vet jag vad jag egentligen vill. Och då ska det bli så. De andra grejerna som jag vill ordna med får vänta. För jag kan ju om jag vill, det har jag bevisat för mig själv. Jag kan gå ner 6 kg, jag kan vinna VM, jag kan kvalificera mig till ADCC Worlds. Det är bara att göra.

Det här är vad jag skriver och känner idag. Inom mig har det varit lite av hela-havet-stormar för att citera en kollega, men som sagt; jag vet ju vad jag vill så då är det bara att börja göra.

Just do it.