Inget ger mersmak som en bronsplats. Direkt SM var jag väldigt nöjd och stolt över min insats men nu när den första känslan lagt sig, gratulationer mottagits och tankarna fokuseras på nästa tävling så börjar också revanschsuget långsamt göra sig påmint. Jag vill verkligen inte stå och harva på pallen längst ner. Det är inte riktigt min grej. Jag trivs bäst på toppen och det är dit jag vill och det är det jag tränar för. Träningen igår, första BJJ-passet efter tävlingen var närmast euforisk. Jag hade nog kunnat sparrat i en timme till utan problem. Tröttheten uteblev helt. Det var ett riktigt urladdningspass. Det var mycket rörelseglädje och rull men inte så mycket fokus och såna pass behöver jag ibland men morgon är det back to business.

Nu när axeln tillåter kommer jag att arbeta mer systematiskt  under de få veckor som är kvar till London och välja en favoritteknik inför varje rond som jag ska arbeta med. Favoritteknik innebär inte nödvändigtvis sånt jag är bra på utan sånt som jag gillar men inte riktigt får till. Jag har ett par tekniker i åtanke som jag ofta får till bara halvvägs. Paul är grym på att få saker att funka så jag kommer förmodligen tjata sönder hans öron de närmsta veckorna. Konditionsmässigt blir det fortsatt fokus på medellånga intervaller ett par veckor för att öka intensiteten sista veckan inför London Open. Det känns lite kort med 3 veckor mellan tävlingar då jag oftast behöver en vecka på mig att återhämta mig mentalt men nu får jag ställa om över natt och skärpa mig från och med imorgon helt enkelt. Och med det sagt är det dags att kasta in handduken för idag och gå å lägga sig. Imorgon väntar morgonpass på Sportlife och BJJ på kvällen. Styrketräningen börjar bli rolig igen också förresten. Igår var första gången jag kunde utföra chins igen sen axeln gick sönder. Jag har tappat massor med styrka i momentet men jag bryr mig faktiskt inte.  Jag är bara tacksam att jag kan utföra rörelsen utan smärta. Styrkan kommer med träning.

Vi ses på mattan – längtar 🙂

/diana