Alltså jag förstår att jag, här i min blogg, kan uppfattas som en riktig gnällig jävel, men det är jag inte. Inte egentligen. Jag är känd bland vänner och på klubben att ha ett temperament och få mina ”rage-anfall” som de kallar det. Men jag skrattar och är glad i nästa stund. På jobbet och i skolan är jag hur snäll och glad som helst.

Med det sagt vill jag liksom ursäkta att det här kommer ännu ett gnäll-inlägg.

Med risk för att detta är ett uttjatat ämne som nog de flesta någon gång kommit att diskutera, så suger det rätt ofta att vara tjej inom kampsportsvärlden. För mig gör det det i alla fall. Jag lämnade just mattan där vi var ett par stycken som rullade på Open Mat som vi kör på fredagar. Jag blev arg och sur. Det är inte roligt att alltid vara sämst, att aldrig få in något på killarna, att ligga nere i mattan och fastän man försöker att verkligen tänka och göra rätt teknik på rätt sätt för att komma därifrån så kommer man fan ingenstans.

Jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg så det kryper i hela mig! Och det är absolut inte killarnas fel. Vi körde i ett avspänt lugnt tempo där jag, som annars verkligen inte är något tekniskt snille, hade tid på mig att tänka igenom vad jag ska göra i de olika positionerna. Dessutom låter de mig lyckas med vissa saker då de tar hänsyn till att jag är mindre, men då blir jag i princip mer förbannad över att de låter mig lyckas än om de skulle köra stenhårt mot mig. Jag känner mig typ ännu sämre då. Låter kanske konstigt men det är så jag funkar. Det är alltså inte lätt för de stackars killarna att göra mig nöjd.

Jag har inga prestigeproblem, det är inte det, jag har inga problem med att bli svept eller utdragen eller passerad under träningar.  Men det är tungt att bli passerad gång efter gång efter gång och enda gången jag lyckas är det för att de är snälla. Om jag bara någon enstaka gång kunde lyckas få in någonting utan att de är snälla!

Men det får jag inte. Jag vet inte om det är för att jag är tjej eller bara för att jag är dålig, men det spelar egentligen ingen roll vad det beror på, resultatet blir ju detsamma.

Jag blir avundsjuk också på de som verkligen har en bra tränings- och sparringkompis att köra med. Någon som ligger på ungefär samma nivå, helst aningen bättre och som är i samma storlek och ungefär lika stark. Tjejer som är lika starka som jag på det sätt att de kan lägga bra tryck, är tydligen lika sällsynta som enhörningar.

Men det är väl bara att gilla läget- träna på och bli sur, gå och deppa, tycka synd om sig själv, rycka upp sig och träna för att gå tillbaka till deppandet osv. osv.

Just nu befinner jag mig i depp/gnäll-stadiet som ni kanske märker.