Det är knappt två veckor kvar till London och träningen går bra. Utfallet av SM gav mitt ego en välbehövlig skjuts och den här veckan har jag verkligen växlat upp träningen och vågat träna på riktigt. Bl.a. har jag vågat mig på chins på gymmet vilket resulterade i att jag nästan var orörlig i överkroppen i två dagar men såååå lycklig. Det gjorde inte nåt ont. Inte det minsta.

Det allra bästa är att jag har vågat öka intensiteten i sparringen. Jag har sparrat hela passen och även vågat mig på att träna med några som jag varit osäker på. Tidigare har jag bara sparrat med dem som varit mindre eller högre graderade än mig och några enstaka ”mjukrullare” som jag känt mig trygg med. Jag vågar driva på mer för att få bättre kontroll och jag vågar skjuta ifrån och rulla över och axeln håller. Det är så underbart att våga igen och att det funkar. Under dessa två veckor som är kvar är det min främsta uppgift; att bli fullständigt bekväm och trygg på mattan oavsett motstånd. Det kanske låter flummigt men det känns fullständigt avgörande för att det ska gå bra i London. Axelskadan just nu känns mer som en mindfuck än en riktig skada. Jag kommer på mig själv med att bli försiktig och känna efter för mycket. Det är för mycket fokus på axeln och för lite fokus på sparring. Jag måste lära mig lita på min kropp igen.
Förutom det så jobbar jag också på några typiska ”Paul-tekniker” som jag verkligen vill träna in till perfektion  innan nästa tävling då jag märker att de fungerar väldigt väl när jag använder dem. Det är väldigt roligt att träna just nu för det händer bra saker varje pass. I love it 🙂

Vi ses på mattan

D