Jävlar vad länge sedan jag skrev något. Det har varit fullt upp. Både privat och tävlingsmässigt.
Så vart börjar man? Sist skrev jag om att jag skulle åka till Frankrike. Så till Frankrike åkte jag.
Frankrike, ja det var ett sånt där land jag aldrig ville besöka. Men nu var det NAGA EM i sikte. Förberedelserna hade varit katastrofala, jag hade väldigt mycket jobb vid sidan av samtidigt som jag ca två veckor innan skadade mig.

Först överbelasta jag foten när jag löpte, sen när jag gick runt som en pirat med foten så överbelasta jag knät. Jag kunde knappt röra mig helt ärligt och jag tänkte ifall det verkligen var värt att åka på en sån stor tävling med ett knä.

Men jag kör inte bara BJJ utan jag kör också GJJ (Gangster Jiu-Jitsu) så självklart åkte jag!
Vi skiter i allt onödigt snack om vikten osv, som vanligt var jag hungrig bla bla bla. Ni vet hur det funkar.
Efter att jag hade fått väga in och käka lite så kändes det på riktigt, visst knät spökade i huvudet och det gjorde ont men jag hade en sån bra magkänsla. Jag har haft turen att få omringas av riktigt bra människor och grapplers, även denna gång hade jag Ambar Villagran (Allstars) som sällskap precis som i Finland samtidigt som vi mötte upp Sophia Nordenö (Hilti Uppsala) och Edris Rafigh (Allstars) grymma atleter med ryggsäckar fulla av erfarenhet, för en färsking som mig kändes det tryggt att ha Sophia och Ambar som stöd.

Jag fortsätter hoppa lite, men för er som inte vet så ska jag berätta det absolut värsta med att tävla BJJ/SW och det är inte: ömma öron, ringorm, brännmärken på kinder. Det är: VÄNTAN! Helvede. Jag måste väntat i över fem timmar på min första match, inte nog med det så var NAGA den mest röriga tävlingen jag varit på. Inte nog med att fransmän knappt kan engelska, när dom ska ropa upp vem som ska tävla på vilket matta så kändes det som alla hette Alexis. Extremt jobbigt för en person som mig som behöver 100% tystnad med hjälp av musik i öronen.

Till slut vart det min tur, som vanligt var det en lång snubbe. En tysk tror jag det var, minns inte namn eller klubb. Rå taggad var jag, jag skulle vinna stort. Jag skulle krossa honom. Tysken vann. Jag minns att jag försökte försvara en take down och kände hur mitt knä gav vika, inte på ett sånt där dramatiskt vis. Knät slaknade bara. Jag brukade föredra att någon ligger i min side, jag gillar att göra en vändning från den positionen vilket brukar funka 97 av 100 ggr.
Men jag hade inte styrkan i knät för att göra det. Jag förlorade på poäng. Kände mig förnedrad. Fan det var ju i NoGI jag skulle ta det där guldet, NoGi är min grej. Nu hade jag Gi kvar, Alexis har svårt för Gi. Alexis kan inga grepp med Gi.

Minns att jag gick runt arenan. Käkade en riktigt french hotdog (Bra skit faktiskt) Visste att ja hade flera timmar kvar, höll på komma på undanflykter i mitt huvud. Alexis ditt knä är för skadad, är det värt att göra Gi när du är som svagast där? Snackade med min mamma, o hon sa bara: Kör, ladda om nu och kör. Ambar och Sophia inkasserade medaljer och jag vart mer taggad och kände lite mer press. Vi har nämligen samma sponsorer och jag vägrade fan åka på det där sketna Ryan Air planet hem utan en medalj med mig.

Match 1. Jag mötte en snubbe från Österrike, lätt en av dom längsta jag mött (återigen) Jag gick in hårt, jag skulle ha den här matchen. Hörde min tränare Magnus Holm i huvudet och hur han brukar säga: tänk inte så mycket, kör bara. Jag får ner han, plockar massa poäng, tar side, tar mount, side igen matchen är min, papi is back. Efter ca 2 min så vinner jag på en Americana. Känns som jag vunnit Nobel priset men måste nypa mig i armen och be mig själv tjilla lite. Laddar om några minuter och får köra en semi-final. Går in och kör på men är trött som fan, och fransmannen är stark. Jag är starkare det vet jag, men jag är så trött och han vinner på poäng. Det blir bronsmatch och mina armar har så mycket mjölksyra att jag hade kunnat göra en milkshake om ja hade åkt en karusell (hehe) men Sophia och Ambar fan jävla underbara människor ba peppar ihjäl mig, Sophia masserar, skakar, bakar ja vette fan vad hon höll på med men det kändes bra, jävligt bra. Dom lugnade ner mig, jag minns hur det slant till i huvudet som en ljudeffekt. Ni vet det där ljudet på Fruit ninja? När man skär i en frukt, sånt ljud fick jag i huvudet. Medaljen är min motherfucker.
Vid det här laget kände jag knappt mitt knä, var så utmattad att smärtan inte kändes, mina knogar blödde, det var så torrt i halsen att ja inte ens kunde svälja mitt saliv. Men återigen så möter jag en fransman, den här snubben var fan två meter och jag fann ingen logisk förklaring hur denna snubbe kunde väga 84 kg. Men ey, logik är inte allt ibland.
Vi går in och han tar ner mig, jag känner redan då: jag kommer förlora. Men jag får det där fruit ninja-ljudet i huvudet, gör en sån där muskelvändning från side och börjar kötta som fan, Jag minns att jag låg under med 8-0 första 40 sekunderna men sen börjar jag plocka poäng som det vore kantareller i svenska skogar. Har känslan kvar av att jag på fullaste allvar var helt redo på att dö på mattan, samtidigt som jag brottades så fantiserade jag som svenska löpsedlar i Sverige: Brottare med dålig kondition dog i EM i Frankrike. Helt ärligt så hade jag dem tankarna. Ni som känner mig vet att jag tänker mycket, men jag hann tänka så mycket. Matchen var bara 4 minuter men det kändes som timmar.
Jag gjorde matchen till min, och jag kämpade för kung och fosterland. Efter 4 minuter så hade jag fått mitt brons, och fransmannen hjälpte mig upp, för många var det bara ett brons men för mig så hade jag vunnit över mig själv.

Jag fortsätter skriva mer i veckan om framtiden…Bifogar videon från bronsmatchen.