Det är en sån där tuff vecka såhär innan jul. Efter söndagens fys bestämde jag mig för att spendera hela veckan på klubben och kroppens invändningar till trots har jag hittills klarat fyra dagar i rad. Inget märkvärdigt. Idag och fredag blir de sista innan jag går på semester för året och jag känner verkligen hur jag betalar för all rolig sparring jag haft under veckan. För det är just vad vi ägnat oss åt denna vecka – sparring.

Det är inte första gången jag tränar sex dagar i rad. Söndagsfysen tar jag aldrig paus från (med undantag för tävlingshelger) och jag gör mitt bästa för att varannan vecka få in fyra pass på klubben och varannan vecka fem. Fyra pass är inga problem, sedan jag började tror jag inte att jag tränat mindre än så en enda vecka. Fem dagar däremot.. Jag ska inte ljuga, det är tufft. I måndags var jag fortfarande sliten från fysen och gjorde mitt bästa för att överleva. Jag lyckades sånär. Tisdag var en bra dag då jag hade gott om energi och kände mig allmänt stark. Igår däremot.. Redan när jag vaknade kände jag hur kroppen sa emot. Trött och hängig tvingade jag mig själv att gå ut genom dörren och ta mig till klubben, där en timme av brutal sparring väntade. Det var jag och tre av våra bästa grabbar (blå, lila och brunbälten) och åtta-minuters ronderna kändes som en evighet. Förstå mig inte fel, jag hade mycket roligt. Men när det kom till de två sista ronderna hade jag noll energi kvar och det är inte precis en önskvärd situation när man kör med folk som är såpass mycket bättre än en själv. Jag vet inte hur många gånger jag klappade men det var en hel del..

Såhär i slutspurten av veckan gäller det att stänga ute allt vad smärta och utmattning heter. Som sagt så går jag på semester nu på fredag och fram tills den 29:e planerar jag på att släppa på tyglarna lite. Jag älskar julen och planerar att njuta maximalt. Det innebär god mat, gott om vila och tid väl spenderad med de personer som jag värdesätter högst. Och träning såklart. Men för att inte få alltför dåligt samvete då lussebullar, knäck och choklad för en gångs skull står på matbordet tänkte jag att jag gör den här veckan så jobbig som möjligt. Typ för att förtjäna det. Jag fuskar inte ofta när det kommer till kosten men just julen är för mig synonymt med alla sorters godsaker!

Jag får se hur det går idag och imorgon, förhoppningsvis får jag inte alltför mycket stryk. Samtidigt har jag märkt att man lär sig mycket när kraften är borta och tekniken får ta över, inte minst när det kommer till försvaret. Då man inte orkar avvärja lås och passeringar med musklande (vilket i 90% av fallen ändå inte funkar för mig med mina 62 kilon) tvingas man liksom ta den tekniska biten till nästa nivå och det är något som jag gillar. Även när det kommer till psykologin vinner jag mycket på att pressa mig själv förbi utmattning då det i tävlingar är skönt att kunna tänka tillbaka på ett brutalt träningspass och oerhört jobbiga sparringsronder när mjölksyran och tröttheten kommer krypandes. Träningen är för mig tusen gånger mer krävande än tävlingar. Det är därför jag tror det har gått så bra för mig i mina första turneringar; alla grymma träningskamrater tvingar mig dag efter dag att bli bättre och ingen jag hittills mött kan mäta sig med motståndet Hilti i Årstaberg erbjuder.

Benen värker, axlarna brinner, fotlederna gör ont och energin är nästan obefintlig. Ändå ser jag fram emot både dagens och morgondagens pass och njuter av varje sekund på mattan!