Förvåning är en reaktion jag ofta möts av då jag berättar om min träning. ”Bördan” av att träna fem-sex dagar i veckan är något jag märkt imponerar på folk. Jag har aldrig riktig känt mig bekväm med dessa reaktioner. Låt mig förklara.

Jag förstår att många människor har en annorlunda syn på träning än jag själv. Medan majoriteten (lyckligtvis verkar antalet krympa i takt med vårt alltmer hälsomedvetna samhälle) ser tiden på gymmet, i joggingskorna eller på klubben som en börda som måste avklaras är den för mig mitt livs kanske största nöje. Inget kan mäta sig med träning, vare sig det handlar om jiu jitsu eller fys (även fast BJJ utan tvekan är betydligt mer njutbart). Jag älskar känslan av att pressa mig själv förbi utmattning och att därmed även växa mig starkare, samtidigt som jag ser det som ett sorts underhåll av den ”maskin” som är min kropp (även fast just en sån beskrivning aldrig riktigt fallit mig i smaken – kroppen är snarare en organism än en maskin. Dock passar just maskin in bra i sammanhanget); när jag tränar regelbundet, självfallet i symbios med inplanerade och i hög grad nödvändiga vilodagar, mår jag bra. När jag inte tränar (vilket förvisso nuförtiden sällan inträffar) mår jag dåligt. Om två dagar utan någon sorts fysisk ansträngning passerar känner jag mig stel, ängslig, lättirriterad och allmänt uttråkad. Energin måste helt enkelt förbrännas, något annat alternativ finns inte.

Personligen tror jag det hela har sina rötter i vårt förflutna som betydligt mer fysiskt aktiva varelser än vad mänskligheten har utvecklats till. Vår alltmer sittande livsstil har förvisso drivit den på senare århundraden massiva teknologiska utvecklingen framåt, men har samtidigt hämmat vår fysiska (och därmed även psykiska) hälsa. Den mänskliga kroppen är skapt för att röra på sig, det råder det ingen tvekan om. Rörelse är inte bara viktigt utan nödvändigt för en god hälsa. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta faktum.

Som jag tidigare nämnt i denna blogg har (den nuförtiden före detta) youtube-kändisen och hälsogurun Elliott Hulse varit en viktig mentor i min utbildning om den mänskliga fysiken. Rörelse är centralt i hans lära. Joe Rogan har kommit att bli en annan viktig person i denna utbildning. Han pratar ofta om människors djupt rotade ”monkey-rage” och konsekvenserna av att ignorera denna uråldriga energi. För det är (i min mening) just vad det hela handlar om; energi som oavsett vad kommer att komma ut. Man väljer själv hur. Antingen kan man gå och brottas fem dagar i veckan eller så kan man sitta och skrika på medtrafikanter i morgontrafiken. Vilket alternativ låter som mest produktivt, både för en själv och för omgivningen?

Jag hoppas att jag är en bra person, det gör jag verkligen. Samtidigt är jag inte arrogant nog att kalla mig själv för något sådant. Det lämnar jag till andra (om de nu anser att så är fallet). Jag vill vara en som höjer min omgivning och genom mitt agerande inspirerar andra till att göra samma sak. På det sättet blir världen en lite bättre plats. Jag vill lämna så många av de jag träffar på som möjligt med ett positivt intryck och gör mitt bästa för att sprida glädje runtomkring mig. Då jag själv (efter ett liv av många sorger och svåra prövningar) för tillfället skattar mig lycklig över att uppriktigt kunna säga att jag är på vägen till att uppfylla min fulla potential kommer detta naturligt; jag behöver inte tänka på det, hålla tillbaka ilska, avund eller bitterhet gentemot andra. Såna känslor finns helt enkelt inte inom mig.

Jag har lärt mig att följa mitt hjärta och därmed vet jag att jag höjt de runtomkring mig. Från att min familj blivit mer hälsomedvetna, till att vänner som är illa ute blir glada av att vara runt mig, till de på klubben som berömmer mina blogginlägg känner jag att jag åtminstone gör en liten skillnad. Och det måste jag säga är en otrolig känsla. Mitt hjärta leder vägen och det enda jag behöver göra är att lyssna. Det tror jag är något som många missar; att lyssna på sin egen inre röst, följa sina passioner, ägna sig åt det man älskar mest och kanske viktigast av allt att jobba stenhårt kan faktiskt leda till att drömmar går i uppfyllelse. Tro mig, det är just vad som håller på att hända i mitt liv.

Och vart tog allt sin början? Vad var startskottet för förändringen från en överviktig, deprimerad, smått socialt handikappad, tycker-synd-om-sig-själv-och-skyller-ifrån-sig-person till en vars vardag uteslutande består av aktiviteter jag skulle ägnat åt mig oavsett ekonomisk ersättning, fysisk vinning eller status? Träning. Då jag först klev in i gymmet för nästan tre år sedan visste jag att mitt liv förmodligen aldrig skulle bli sig likt. Att det skulle leda till vad jag idag sitter på kunde jag dock inte ens fantisera om. Jag får betalt för att skriva, något jag gjort sedan jag var ett litet barn och som jag hyser stor kärlek för, vilket är något jag själv har svårt att förstå. Det är för bra för att vara sant. Att jag varje dag kan ta mig an en 20-minuters lång resväg från min ytterdörr till klubbens och kliva in i den varmaste av miljöer, lära känna människor med hjärtan av guld och ständigt utvecklas i en konstform som jag totalt har förälskat mig i är inget jag tar för givet. Jag är oerhört tacksam över allt jag har och gör en poäng av att behålla fötterna på jorden och förbli ödmjuk.

Till alla som på ett eller annat sätt haft del i min resa och till er som idag har en plats i mitt liv vill jag säga tack. Till er andra vill jag säga välkommen in i värmen. Nu tar jag julledigt. Boas Festas e Feliz Ano Novo!