En av de svåraste sakerna jag varit med om sen jag började med BJJ var min första tävling. Jag var vettskrämd! Alla jag pratade med verkade överens om att just tävling är ett måste om man verkligen vill utvecklas och bli bättre samtidig som det sakta men säkert gick upp för mig att en så kallad tävlingskultur var nära förknippad med sporten. Jag ville väl egentligen bara få tävlandet avklarat så snabbt som möjligt; jag tänkte att jag ställer upp i  två-tre tävlingar så fort jag känner mig redo och glömmer sen allt vad press och stress heter och lämnar därefter inte den säkra mattan ”hemma” i årstaberg. Det skulle mest vara en erfarenhet som jag tog med mig i resten av livet och jiu jitsu skulle aldrig bli mycket mer än en hobby.

Vad som hände i min första turnering fick mig dock att helt och hållet tänka om; jag vann! Det var en fantastisk känsla av att verkligen ha åstadkommit något med alla de där långa, hårda timmarna av träning och att få vinna framför folk från klubben var inte helt fel det heller. Applåder under passet dagen efter, dunkar i ryggen och uppmuntringar från träningskamrater var självklart mycket roligt få vara mottagare av även fast det inte var vad som i slutändan fick mig att bestämma mig för att tävla så mycket som möjligt nästa år.

Nervositeten, fokusen och den obeskrivliga känslan av att mäta sin teknik, fysik och intelligens mot någon jag aldrig mött förut fick mig att falla pladask. Det är konstigt på ett sätt, då jag i hela mitt liv varit allt annat än en tävlingsmänniska och för att vara helt ärlig måste jag erkänna att just tävlingssammanhang skrämt mig något enormt så långt jag minns egentligen. Till och med att spela FIFA mot vänner var jobbigt för mig. Jag tror rädslan över att förlora verkligen höll mig tillbaka (jag har alltid varit en dålig förlorare) och jag såg bevisligen på saken med helt fel ögon. Även vinnare förlorar och förlorare kan vinna då och då. Vad som dock är viktigt att förstå, åtminstone var det så för mig, är att utveckling inte kommer i en bekväm miljö och man lär sig inte av att göra samma sak om och om igen. Man måste tvinga sig själv till att hela tiden gå in i obekväma situationer och göra sånt som man egentligen inte vill, hur svårt det än är. Det är så man växer.

Först var det jobbigt att gå till gymmet och därefter var utmaningen att kliva in på mattan för första gången något av det svåraste jag gjort. Efter ett tag började ångest dock bytas ut mot glädje och att gå till träningen var inte längre jobbigt (mentalt jobbigt det vill säga). Jag visste vad som krävdes, även fast det kanske tog lite tid innan jag erkände det för mig själv. Det var dags att ta ytterligare ett steg i utvecklingen framåt och jag kunde knappt fantisera om att jag en dag faktiskt skulle se fram emot att tävla. Jag var så nervös i min första match att musklerna kändes som sten (inte på ett bra sätt) och hjärnan stod still. I min senaste match var scenariot omvänt – jag var lugn, mjuk och fullt fokuserad. Även fast nerverna självfallet fortfarande finns där och förmodligen aldrig kommer försvinna vid just tävlingstillfällen ser jag det som ett stort steg framåt. Att fortsätta sträva efter högre satta mål och fler erfarenheter har därför blivit något av en självklarhet för mig och idag tror jag i alla fall att jag åtminstone någorlunda förstår vad en tävlingskultur verkligen är.

Det är de som har kommit före och banat vägen för oss som hittat till mattan idag. Uppmuntran och stödet från de som tränar vid din sida och de som skriker sig hesa under dina matcher. Det är då du själv nervöst tittar på träningskamraters matcher och gör ditt bästa för att hjälpa till och bära dem till vinst. Då du tröstar efter en förlust. Viljan att tävla och vinna medaljer åt din klubb. Det är förvandlingen man går igenom från en rädd liten pojke till någon som kan hantera förluster såväl som vinster. Det är att utvecklas, lära sig och att bli bättre.

Mitt 2014 var mycket intensivt. 2015 blir av allt att döma ännu mer så och det enda jag vet säkert är att jag kommer lämna allt jag har varje gång jag kliver ut på mattan och hälsar på en motståndare från en annan klubb. Jag ska göra mitt bästa för att bidra till sportens, klubbens och min egen tävlingskultur och förhoppningsvis lära mig något på vägen. Och, kanske viktigast av allt – jag ska ha mycket kul också!