För ett par dagar sedan var hon bäst i världen. Idag skämtar folk hänsynslöst om ett av de värsta ögonblicken i hennes liv. Hur kommer det sig att människor älskar att sparka på någon som uppnått så mycket när hon ligger ner?

Folk kan säga vad de vill om personan hon visat upp utåt och om hur kaxig, arrogant och respektlös hon har varit. Det är inte därför fans och andra fighters gottat sig i att en 28-årig kvinna knockades medvetslös framför hela världen i lördags natt.

Jag minns en kväll då jag och ett par vänner tittade på en landskamp ute på en krog för ett par år sedan. Det var tiden då diskussionen kring Zlatan och om han verkligen var Sveriges bästa fotbollsspelare någonsin fortfarande var rimlig. Medan jag och mina vänner älskade honom och såg en förebild i någon som gått från att ha varit en ouppskattad förortskille till en odiskutabel superstjärna var krogens övriga gäster inte av samma åsikt – folk var så upprörda så fort de fick en glimt av Zlatan att de kastade ur sig ologiska och hatfulla kommentarer om varför han startar, vad som är så speciellt med honom etcetera.

Förbryllad frågade jag en av mina vänner vart allt hat mot Zlatan kom från. Han är ju uppenbarligen den bästa spelaren Sverige har och levererar alltsomoftast i de stora sammanhangen. ”Han är bäst. Folk hatar alltid den som är bäst.” Det svaret från en 19-årig gymnasieelev har stannat med mig sedan dess. Människor vill se sina hjältar falla, dra ner de bästa bland oss så att de kommer närmare deras egen nivå. Istället för att själva göra något anmärkningsvärt och faktiskt uppnå någonting vill de se andra som vågar ta steget och offra allt misslyckas.

Vad har det här med mig och en blogg om grappling att göra? På senare tid har jag tävlat mycket, intensivt och i större sammanhang än någonsin. För första gången har jag på allvar stött på motgångar, förluster och i mina ögon pinsamma misslyckanden. Vad jag har lärt mig är dels att de som verkligen spelar roll inte bryr sig – förstå mig inte fel, självfallet önskar de mig alltid det bästa men låter inte förluster påverka vår relation. På sätt och vis visste jag redan detta.

Något annat är anledningen till varför jag tränar och tävlar från första början. Det är inte för medaljer, vinster eller andras åsikter som jag väljer att kliva på mattan. Det är för mig själv. För erfarenheten, utvecklingen och utmaningen det ger mig. Ingen annan vet vad det innebär för mig att tävla i VM, riksfinaler och andra större eller mindre sammanhang. Ingen kan på riktigt förstå vad jag går igenom, vart jag kommer ifrån och vad jag gjort för att komma dit jag är idag. Ingen är med på hela vägen förutom jag, ingen ramlar, reser sig upp och fortsätter framåt förutom jag. Mina egna förväntningar är de enda jag har skyldighet att leva upp till och ibland misslyckas jag även med det. Oavsett vad så blottar jag mig varje gång jag ställer upp i en tävling och riskerar att totalt göra bort mig framför vänner, familj och träningskamrater.

Jag blir inte glad av att se andra förlora, oavsett mina personliga tankar om dem. Om än liten så har jag en inblick i vad som krävs för att lägga ner sitt hjärta i något och sedan riskera nederlag i jakten på vinst. En sådan uppoffring förtjänar respekt. Svaga individer lever genom andra och ser våra stora mästare som så ouppnåeliga att de knappt är mänskliga längre vilket ger rätten att behandla de som skit. Starka personer respekterar insatsen. Vissa är rädda för att förlora. Jag är rädd för att inte försöka.