I den andra och sista delen lär vi känna Sveriges första svartbälte i Brasiliansk Jiu Jitsu och ser på hur sporten på allvar fick fäste i landet. Följ med på den sista etappen av den långa resa som tog BJJ från ett betonggolv på Östermalm rakt in i tusentals svenska hjärtan! 

I slutet av den första delen lämnade vi Peder Söderlind, Rikard Andersson, Peter Blackwell och company med en hel del bakom sig men med det bästa fortfarande i framtiden. De svenska BJJ-klubbarna kunde år 2002 räknas på en hand men det var runt den här tidpunkten som saker och ting verkligen började hända.

Peter Blackwell, som 2004 blev första svensk att få ett svart bälte i Brasiliansk Jiu Jitsu, vann året innan dess VM som brunbälte. Vilken bedrift. Från lilla Sverige till stora Brasilien, från kala betonggolv till IBJJF:s historiska mattor. Runt samma tidpunkt fortsatte Hilti BJJ i sin roll som pionjärer då man blev den första registrerade idrottsföreningen av sin sort och därmed på allvar öppnade dörren för legitima BJJ-klubbar att så småningom göra samma sak.

Detta kan tyckas vara obetydligt – gör det verkligen skillnad om man är en erkänd idrottsförening eller inte, så länge vi kan träna är väl alla glada? Man säger ju att det inte spelar någon roll vad andra tycker, att utomståendes åsikter inte har betydelse. Inom kampsport i synnerhet var detta länge normen innan MMA verkligen slog igenom. Innan dess var det knappt en sport som utövades på de mest obskyra platserna runtom världen och sågs av ”civila” som en modern form av barbari.

Innan UFC kom in i bilden och gjorde MMA till vad det är idag var det inte en acceptabel sysselsättning. Innan Hilti BJJ registrerades som en erkänd idrottsförening kan jag tänka mig att situationen var snarlik, självklart i en betydligt mindre skala. Tro det eller ej skulle många av oss förmodligen aldrig ha börjat träna om Rikard Andersson inte tagit det steget.

Hursomhelst, saker fortsätter rulla på, nya klubbar dyker upp lite överallt och Sverige får fler och fler högt graderade grapplers. 2008 bildar Leonardo och Ricardo Viera Checkmat som knyter till sig ett antal svenska klubbar, bland andra Prana Jiu Jitsu som idag är en av de största och högst ansedda i Sverige.

En stor del av BJJ och Grappling är tävlingssidan. Idag anpassar många sin träning efter diverse tävlingsstrukturer och att åtminstone tävla en eller ett par gånger är underförstått för de flesta som ämnar göra Jiu Jitsu till en del av sitt liv. För unga utövare som mig själv, både vad gäller ålder och år på mattan, kan det därmed komma som en chock att det första svenska mästerskapet i BJJ inte anordnades förrän 2010. Swedish Open som idag inte bara är Sveriges utan en av Europas största tävlingar fick sin start 2008. Der ger en bild av hur ung sporten verkligen är.

När man idag kliver in i Hilti BJJ:s 600 kvadratmeters stora lokal i Årstaberg är det svårt att tänka sig vart allt började, i en liten källarlokal på Odenplan. När vi i dagsläget har runt 150 svenska svartbälten är det svårt att förstå hur det antalet var noll för lite mer än 20 år sedan. Jag har personligen lärt mig mycket av att skriva de här artiklarna och hoppas att ni som läst de också ser lite annorlunda på er klubb, era tränare och era träningskamrater. Det är lätt att ta saker för givet och glömma bort de som gjort det möjligt för dagens generation att leva ut våra drömmar på mattan.

2016, 23 år efter att Lars Wallin tog med sig Brasiliansk Jiu Jitsu hem till Östermalm, tar Grapplingsbloggens historia i svensk BJJ slut. 23 år gör den svenska delen av sporten ett år yngre än mig, vilket personligen är en riktig tankeställare. Kanske hörs vi om ytterligare 23 år, förhoppningsvis med en hel del roligt att reflektera över. Tills dess tackar jag för er tid och hoppas att ni tar med er något värdefullt från den här artikelserien.

Tack, på återseende, osss!