För många är det bland det värsta som kan hända på en tävling, andra påverkas inte alls av det. Hur hanterar man egentligen att tävla mot folk man tränar med?

Personligen hade jag aldrig mött en träningskamrat innan vårens sista tävling, Tapouten i Bålsta för två veckor sedan, och skattade mig lycklig över att slippa den situationen. På grund av Tapoutens få anmälda tvingades jag flytta upp två viktklasser för att överhuvudtaget få gå match och hamnade då i samma vikt som två träningskamrater jag känner väl. Min stora skräck dagen innan var att tvingas möta en vän. Vi lyckades undvika varandra i vikten men möttes typsikt nog i öppna klassen.

Alla klyschor till trots var det hur jobbigt som helst att gå ut på mattan och veta att en av er, antingen du själv eller någon du tränar sida vid sida med dag in och dag ut, kommer tyngas av en förlust när ni går av. ”Se det som sparring,” ”kom igen, vi går ut och har roligt,” ”det spelar ingen roll vem som vinner.” På sätt och vis kan jag förstå hur man tänker så, men samtidigt inte. Det kändes inte som sparring i mina två matcher mot träningskamrater, det var inte roligt och det spelade självklart roll vem som vann. Sen underlättar det säkert att förlora mot någon man har en relation med, men förmodligen inte särskilt mycket.

Olika klubbar hanterar det på olika sätt, vissa vill inte se klubbkamrater möta varandra och andra uppmanar sina tävlande att alltid gå ut på mattan och göra sitt bästa oavsett vem som står på andra sidan. Det är en jobbig situation men i ärlighetens namn var det enklare än vad jag hade trott. Visst är det tråkigt att en vän måste förlora för att en själv ska vinna men samtidigt, åtminstone för oss fyra blåbälten från Hilti BJJ som alla fick möta minst en träningskamrat i Bålsta, har det inte gjort mycket för att påverka vår relation på ett negativt sätt. Om någon har vi kommit närmare varandra.

I slutändan hamnade tre av oss på pallen i öppna viktklassen vilket kändes mer som en gemensam vinst än en individuell sådan. Vi representerade vår klubb så bra vi kunde och visade alla där hemma att vi är inne på rätt spår. Det är en sak att vinna, men att vinna tillsammans var en oväntat härlig känsla.

Efteråt satte vi oss i bilen, åkte hem tillsammans och skämtade om hur galen dag vi haft. Precis som det ska vara. Vi lärde ju trots allt känna varandra genom att strypas, mycket konstigare än så blir det liksom inte. Tävling är tävling, ett guld är ett guld men viktigast av allt är alla de vänskaper och erfarenheter man får med sig på vägen. Vänner som kan kriga mot varandra i sex minuter för att sedan kramas och skratta tillsammans känns som riktiga vänner. Det är ju precis vad vi gör på träningen varje dag så varför inte göra samma sak på tävling?