Det verkar finnas en föreställning bland många tränare att det är kvantiteten på teknikerna som avgör hur bra deras elever blir, eller hur mycket lektionerna de håller uppskattas. Dessa tränare spottar ut sig tekniker likt en kulspruta, gärna i form av låskedjor, kontringar och kontringar på kontringar. I varje tänkbar position kan de visa ett stort antal attacker och försvar och har alltid ett teknikspecifikt svar på varje frågeställning som dyker upp. Detta är tvärtom en mycket ogenomtänkt, opedagogisk och teknikhämmande inställning som kommer göra elevernas inlärningsnivå mycket lägre än vad den skulle kunna vara.

Om vi ska börja med att titta på problemet utifrån målsättningen att göra ett kul och intressant pass som folk uppskattar så ser vi direkt att en stor mängd tekniker inte är rätt väg att gå.

Detta för att de allra flesta har ganska enkla krav på vad ett pass ska ge en: Man vill A) Bli trött och B) känna sig duktig. Dessa två mål överskuggar allt som oftast andra målsättningar som en klar förståelse för spelet eller ett högt tekniskt kunnande. Folk vill helt enkelt bli svettiga och känna att de hänger med i passet. Alltför mycket teknisk instruktion kommer dels dra ner tempot på passet och få pulsen att gå ned på deltagarna samt dels få folk att känna att de kanske inte riktigt hänger med.

Om vi går vidare och tittar på det ur synvinkeln för inlärning så är det ju så att en positiv inlärningsprocess ger mycket bättre resultat än en negativ, d.v.s. om eleverna känner sig duktiga under ett inlärningsmoment och har lätt för att hänga med så kommer de komma ihåg det momentet mycket bättre i framtiden. Alltför mycket information gör de flesta frustrerade, vilket leder till att förmågan att ta upp och processa informationen blir nedsatt.

Ett alltför teknikspäckat upplägg kan också verka hämmande på elevens kreativa sinne och dens förmåga att lösa problem. För om man ger ett teknikspecifikt svar på alla de situationer och problem som kan uppstå så uppmanar man inte eleven till att försöka hitta en egen lösning genom att pröva sig fram. I längden kan detta vara enormt negativt för elevens förståelse av spelet i stort.

Så utifrån dessa tre utgångspunkter så kan vi se att en stor mängd tekniker inte är lika med ett roligt och pedagogiskt lyckat pass. Snarare tvärtom.

Hur ska man göra för att lägga upp ett kul och givande pass då? Ja, det finns säkert en massa olika åsikter om det med mina rekommendationer är följande:

1. Visa högst 2-3 tekniker per pass.

2. Alla tekniker ska utgå från samma distans, position och moment.

3. Se till att alla teknikerna har så lika rörelseschema som möjligt. Helst ska det vara nästan identiskt för varje teknik med bara en liten förändring på slutklämmen.

4. Håll den verbala instruktionen och det ”döda” inlärningsmomentet (där du prövar tekniken på en kompis som inte gör motstånd) så kort som möjligt, helst inte mer än 5 minuter per teknik.

5. Försök moment-/uppdragssparra varje teknik några minuter.

6. Försök hålla ett högt tempo på passet överlag, kom ihåg att folk uppskattar en ordentlig workout över allt annat.

Det finns mycket mer att ta upp om detta ämne, men jag ska försöka hålla mig från att skriva en mindre avhandling på det denna gång. Dock kommer jag återkomma till det i fler inlägg och ta upp andra aspekter av frågan.

Men du som är instruktör, prova gärna att lägga upp ett pass med inställningen att ”less is more”. Jag tror du kommer finna att det blir lättare att planera ett sådant pass, att folk kommer gilla det enormt mycket och att inlärningsgraden på klassen kommer vara högre!

Och du som är elev kan ju alltid påpeka för din instruktör att du kanske inte behöver 200 varianter av armlåset du nyss ha lärt dig, utan hellre skulle vilja öva det med progressivt ökande motstånd och få lösa problemen som dyker upp då.

Träna smart, träna hårt, träna säkert.