Jag skrev i mitt förra inlägg om hur vissa instruktörer stirrar sig blinda på kvantiteten tekniker istället för kvaliteten på dessa. Jag gav också lite tips på hur jag tycker man ska lägga upp träningspassen för att få en hög inlärningsnivå och ett bra tempo.

I detta inlägget skulle jag vilja skriva lite mer om hur jag ser på grappling (föredrar det namnet framför BJJ/SW) som helhet och vad man bör ha i åtanke när man utövar och lär ut sporten.

Precis som jag nämnt tidigare så får jag intrycket att många klubbar försöker slå något slags världsrekord i att visa mest tekniker och positioner för sina elever. Jag får också intrycket att många instruktörer försöker ge sina elever en bra edge i tävlingssammanhang genom att lära ut extra tekniker som inte är speciellt fundamentala* utan mer funkar som tricks att dra fram och chocka motståndaren med.

Personligen tror jag att detta förhållningssätt är kortsiktigt och kontraproduktivt i det långa loppet. Och för att förklara hur jag tänker så vill jag ta exempel som ligger utanför grapplingen.

Om vi tittar på kampsporter som brottning, boxning och judo, som alla likt grapplingen är funktionella och levande samt har en stark tävlingstradition, så kan vi se något som är gemensamt för dem alla. Detta är det fokus på fundamentala delar av spelet man har och satsningen på att förfina dem istället för att utöka repertoaren tekniker. Man håller det enkelt och effektivt helt enkelt och ser till att utveckla de högprocentiga tekniker och strategier som finns.

I boxningen är det fotarbete, vinklar och huvudrörelser tillsammans med grundslagen (jab, cross och främre krok) som står för 90% av spelet, i brottningen har du också fotarbetet, pressen med kroppen, den tighta hållningen tillsammans med grundingångarna (huvud-arm koppling, armdrag och singel-/dubbel underhook) som utgör huvudparten av den tekniska repertoaren.

Så min stilla undran är ju då varför i h—vete vi inte har samma inställning till vår sport när vi tränar?!

Varför envisas så många med att lära ut 50/50 guard, lockdown-halvguard, låskedjor, skumma fotlås och konstiga escapes för? Varför lägger man inte den större delen av tiden på de fundamentala delarna av sporten såsom korrekt hållning, bra handpositioner, vinklar, press, handfight för dominanta grepp samt grundrörelserna räkan, bryggan och pendelrörelsen?

Och ja, jag är fullt medveten om att man inte kan jämföra brottningen och boxningen rakt över med grapplingen. Det som skiljer oss åt ordentligt är att boxningen och brottningen har väldigt få positioner i spelet och båda personerna befinner sig oftast i samma position med kroppen. I grapplingen har vi däremot en massa olika positioner med olika kroppshållningar och där de båda personerna som kör oftast har olika mål och rörelsemönster (t.ex. i stängd guard där den som sitter i guarden vill hålla ett avstånd från botten och sträva att sätta press på bottens anklar medans bottenpersonen vill bryta hållningen på topp-personen och krympa avståndet mellan dem för att kunna attackera effektivare).

Men denna invändning förstärker ju bara min åsikt. Vi har redan mycket fler tänkbara scenarion och positioner att lära oss från början än andra kampsporter, så varför ska vi göra det mer invecklat genom att lära oss 100 tekniker från varje position?? Hur hjälper en stor kvantitet tekniker till att utveckla känslan för spelet och förståelsen för det fundamentala i varje position?

Jag har hittills inte fått något bra förklaringen av någon som försvarar detta tankesätt.

Men vad menar jag egentligen? Ska man likt eliten i ovan nämnda sporter satsa på att bli bra på endast 2-3 grejor och sedan spendera en livstid på att förfina dom?

Nej, men däremot tycker jag att man kanske ska nöja sig med 2-3 tekniker från varje position och sedan lägga resterande tid på de fundamentala momenten i alla dessa positioner. Behöver jag verkligen 6 olika varianter på kimuran från sidemount eller är det bättre att jag lär mig hur jag bäst isolerar armen och fortfarande kan hålla ner min motståndare när jag jagar min favoritingång på detta lås?

Och jag tror helt ärligt att det blir lättare att lägga till tricks och udda tekniker (som oftast är lågprocentiga) till din repertoar om du har stenkoll på de viktigaste delarna i varje position.

Men hur vet man vad som är fundamentalt i varje position då, och hur håller man reda på vad som är viktigast att lära sig? Ja, inom SBGi som är vänorganisationen jag och min klubb tillhör, har vi utvecklat en metod som vi kallar för P-modellen för att lösa detta. I mitt nästa inlägg tänkte jag förklara denna närmare och titta på hur den tillämpas på träningen samt vilka resultat den ger.

Hoppas att jag har väckt några funderingar hos er som orkar läsa hela inlägget utan att somna. Om ni har några frågor, åsikter eller kritik är ni hjärtligt välkomna att höra av er.

Träna smart, träna hårt, träna säkert.

* Med fundamental teknik så menar jag A) något som alla kan göra oavsett kroppstorlek och fysisk förmåga och B) något som alla måste göra för att kunna spela grappling.