Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt om att ta hand om folk och jag tar ofta på mig rollen som storasyster. På träningen försöker jag se till att ta hand om tjejerna extra mycket, då jag själv inte hade någon tjej att ty mig till när jag började träna. Jag hoppas att de uppskattar det. Jag är väl lite av en självutnämnd amatörfilantrop, men har självklart respekt för folk som inte pallar med min entusiasm. Än så länge har jag inte märkt något motstånd. Jag delar också gärna med mig av erfarenheter, tips och annat som rör grappling. Ofrånkomligt kommer vi även in på tjejsnack. Efter ett par gångers surr i omklädningsrummet så bondar man ganska snabbt.

När jag tränar med min favvo-Maria på Carlson, så gör vi tekniker efter bästa förmåga och samtidigt har en konversation om allt mellan himmel och jord. Däremellan blir det mycket skratt. Multitasking på hög nivå. Utan tjejernas medgivande eller vetskap så adopterar jag de som mina bonussystrar. Storasystergenen har jag nog fått i dubbel upplaga. Jag önskar tjejerna allt det bästa och är tacksam för att de förgyller min träning med deras närvaro.

Något som har hängt över mig som ett svart moln i ett par dagar, men sakta  börjat spricka upp, är min misslyckade insats på ADCC-uttagningen förr förra helgen i Åbo. Under och efter tävlingen fick jag en känsla av något som kan liknas vid fylleångest, över min dåliga prestation. Bara jag tänker på det blir jag så arg och besviken att jag får god lust till att praktisera lobotomi på mig själv för att få bort flashbacksen. Faktum kvarstår att motståndarna helt enkelt var snäppet vassare än mig den här gången och jag har bara mig själv att skylla.

Redan i första matchen kände jag att det inte riktigt klickade, även om jag vann den på fotlås. En bidragande faktor till min hjärnas dekoncentration kan ha varit mitt dåliga humör jag ådrog mig på tävlingsmorgonen. En av mina favvo t-shirts försvann av någon märklig anledning på Finlandsbåten och jag blev grymt grinig, vilket inte händer så ofta, sen kändes det som om hela dagen var förstörd.

Något som jag verkligen uppskattade, oavsett tävlingens utfall, var att jag hade med mig ett support entourage som bestod av: min riktiga syster Marija, kompisen Nadia med babyn Selma. Jag tackar å det ödmjukaste dessa damer för deras sällskap.

Nästa vecka bär det av till Ukraina för SW FILA-EM. Jag ser framemot att träffa de nya och gamla medlemmarna i landslaget, nya bekantskaper på tävlingen och de gamla som jag fortfarande har kontakt med från FILA VM.

Vad gäller tävlandet så ska jag verkligen göra mitt yttersta. Det är nu eller aldrig, tänker jag.

Jag hoppas att glädjen jag känner i kroppen inför tävlingen kommer att hålla i sig och göra mig sällskap i form av en medalj runt halsen i rätt valör, nästa gång jag skriver ett blogginlägg.

 

&

 

En varm kram till er ALLA från storasyster Dusi! ; )