Jag har en relativt enkel syn på träning som är “du blir bra på vad du tränar”.
Det må verka självklart och i det närmsta meningslöst att säga men min åsikt är att det finns en övertygelse inom kampsportsvärlden att jag kan träna på ett vis och sedan förvänta mig att jag som genom ett trollslag blir awesome på liknande saker eller nånting helt annat.

Rorion och UFC krossade illusionen om hur kampsporter utövades och hur effektivt det var, de visade att för att kunna klara en riktig kamp var du tvungen att träna för en riktig kamp. Detta kom föga som en överraskning för andra kampsporter med ett levande förhållingssätt till sin sport.
Men för vissa var det ett brutalt uppvaknande (sök på Fred Ettish om ni undrar vad jag pratar om), de hade ingen aning om hur de skulle agera eller reagera när de mötte en motståndare som gett sig fan på att banka skiten ur dem.

Intressant med detta är att inom BJJ finns sedan denna tiden emellanåt övertygelsen om BJJ:ns fullkomliga överlägsenhet.
Folk kilar in och slinker in i sin gi för att under ordnade förhållanden rulla lite med varandra på mattan och lever sedan i en övertygelse om att de skulle kunna klara av vilken form av handgemäng som helst.

Missförstå mig inte, de flesta som tränar någon form av kampsport med en någorlunda hård sparring klarar sig bättre än den som aldrig tränat men samtidigt stöter man då och då på individer som är helt övertygade om att de skulle kunna prestera stordåd i UFC buren bara de fick chansen pga sitt pyjamaskramandes eller andra kampsporters sanslösa effektivitet

Det lustiga med detta är att det är exakt samma inställning och fantasi som BJJ riktade kritik mot när det gjorde sin entré på den globala arenan. Nu är självklart inte BJJ ensam i detta, den typen av inställning finns inom alla kampsporter, det är en fullkomligt normal psykologisk reaktion för människor att försvara något det lagt ner ett större engagemang i.

Det svider lite att erkänna men för ett antal år sedan hade även jag övertygelsen om att endast kunskap om BJJ kunde leda till att om jag tränade hårt i många år till kunde skapa mitt eget superhjälte alterego . Sedan fick jag tillfälle att sparras lite med en duktig boxare som även var duktig på att försvara nedtagningar. Jag hade mycket begränsad framgång den dagen och det slutade gång på gång med att jag fick luften slagen ur mig och jag ålade runt på golvet som en strandad säl.

Det jag lärde mig av detta var just att jag var duglig på att övervinna andras BJJ under de förhållande vi tränar. Detta borde som sagt inte vara någon större hemlighet, inte många förväntar sig att 100m löpare ska vinna maratonlopp. Men inom kampsporten verkar önskan att hitta den enda ultimata stilen ofta få utrymme att övervinna det logiska