En gång hittade jag en artikel i Fightermag som handlade om hur man kunde hitta den gemensamma identiteten kampsportare emellan ute i det ”civila” livet. Där man enkelt kunde spotta någon som man hade något gemensamt med, som tillhörde samma härliga gemenskap av människor som delade passion i livet, utan att ord behövde uttryckas. Det räckte med att observera varandra så hittade man beviset. Det är självfallet det ökända blomkålsörat jag pratar om.

Jag har oturen nog att ha två jävligt känsliga öron. Jag körde BJJ ganska bra länge innan problemen uppstod. Jag tror det var inför Grapplingligan på vårkanten som jag lyckades slå till örat så att det svullnade upp, jag tog tillfället i akt och åkte till sjukhuset där man skar upp spektaklet och tömde på blod för att sedan sy fast två plastplattor bakom och framför det uppskurna stället för att förhindra att det fylldes med blod igen. Jag gjorde misstaget att inte sjukskriva mig från jobbet den dagen, och när bedövningen lagt sig satt jag med bultande konstant smärta med headset på mig i mitt arbete som kundtjänst och försökte serva kunderna samtidigt som jag bet mig i läppen. Det blev 2 återbesök innan man plockade bort plastplattorna och nu skulle jag vara fit for fight. Då var det inre delen av örat.

Någon månad senare slog olyckan till igen, och vips, så var det ytterörat på det andra örat. Samma procedur, in och skära, plasta plattor, sjukskriva sig från jobbet (smart drag), och försöka fixa till öronen. Jag bad till och med om att man tömde öronen på blod med spruta, men fick till svars från läkaren att detta bara skulle skjuta upp det oundvikliga och jag var tvungen att komma in en gång i veckan för att göra nya tömningar av örat. Inte värt. Så bedövning, pencillinkur och plastplattorna igen. Jag kom på den intelligenta idén att börja sova med öronskydden så att jag inte vaknar av att jag byter sida i sömnen och vakna av att öronen smärtar! Hyfsat genialiskt!  😉

Och så var det dags en tredje gång, och en fjärde gång (tror jag, jag sket i att åka in den gången utan öronen fick bli vad dom blir). Öronen har således bara gett mig bekymmer och 1-2 veckors tid bort från min träning. Nu senast var jag på grapplingligan och skulle tävla, i min andra match så pausar domaren matchen och frågar om jag ska fortsätta och att det blöder ganska kraftigt från bakre delen av örat. Jag fortsätter matchen, förlorar på en armbar, och efter får jag gå till huvuddomaren som säger att jag inte får fortsätta tävla utan måste till sjukhus och sy och vips så är bakre delen av örat trasigt med 2-3 centimeter långt jack. Jag åkte direkt till primärsjukvården som fick limma ihop det. Dum som man är lät man det inte läka ihop, utan var tillbaks på träningsmattan på tisdagen med öronskydd. Trycket mot öronen bestod ju dock i BJJ:n och häromdagen märkte jag på jobbet att det gått upp. Träningsförbud hela veckan och ihoptejpat öra.

Problemen till trots, sjukhusbesöken, vårdcentralsbesöken, läkartider, träningsförbudet. Nu har jag slutat bry mig om öronen. Dom får bli vad dom blir. Men det är konstigt. När man väl slutat åka in och skära upp dom för att förhindra blomkålet och ha hyfsat normalformade öron så börjar dom bli knepgia på andra sätt. Dom hittas nya sätt att jävlas. Precis som i BJJ, funkar inte en grej så får man vara innovativ och leta nya vägar att lyckas på. Öronen har blivit tränade väl på den punkten. Jag har försökt kika upp möjligheterna till amputation, men jag betvivlar att läkarna tolkade mig seriöst och fick mest tysta leenden till svars. Men i slutändan, när man ligger på mattan en tisdagkväll klockan 20.30 och höstvädret pyr utanför, när snön börja komma, och man får ta på sig GI:n och öva in en banana-choke. Då är det fan värt allting.