Hej,

 

”Riksmästerskapen” gick inte vägen. Motivationen var på topp och det kändes skitspännande att få möta folk en bältesklass högre. Eftersom Bålsta Dojo ansåg mitt deltagande en vinst i sig kom domaren o sträckte upp min arm innan jag ens gått någon match. ”Walkover” tror jag de kallade vinstmetoden. Jag kände mig hyfsat självsäker och redo när jag steg upp på mattan mot min första motståndare, ett blåbälte vars namn jag glömt bort – Tävlingen var trots allt för någon månad sen. Jag var fast besluten om att det inte skulle bli en lång, utdragen greppfight där vi stod upp och kände på varann halva matchen. Han var tydligen ännu mer övertygad om det än jag. På blott en sekund åkte vi i backen tack vare en tjusig double leg från min motståndare. Det kändes som om mattan var en halv millimeter tjock. Jag svepte, han gick på en omoplata, jag svepte igen och gick på en passering, han turtlade, jag tillät det i hopp om att få gå på ryggen, han drev ner mig på rygg igen och vi var tillbaka på ruta ett. Han låg över med två poäng. Enda skillnaden nu var att han andades betydligt tyngre än jag. När jag legat underst i halvguard fick jag tillfälle att vila, ta några djupa andetag och upprepa ”Jag ska vinna det här.” i mitt huvud. Med en overhook på hans högra arm och kontroll på hans vänstra handled satsade jag stenhårt på en triangel och den satt. Det fanns ingen väg ut och min motståndare var tvungen att lämna över vinsten till undertecknad. Känslan var extra fantastisk eftersom jag legat under på poäng mot en väldigt duktig motståndare. Jag var ännu mer peppad inför kvartsfinalen.

 

Vedergällning!

Nästa match var något av en repris från den tidigare, fast rollerna var ombytta. Jag tog ner, låg över på poäng, gick på ryggen men hamnade istället underst, han mountade nästan, jag svepte honom och låg i ledningen med två poäng. Vid det här laget var jag trött, riktigt jävla trött. Min motståndare, ett blåbälte från Skåne eller liknande, verkade vara i god form och fiskade efter det ena avslutet efter det andra. Med någon ynka halvminut kvar fastnade jag i en triangel, när jag flydde ur den fanns det väldigt lite energi kvar att ge och jag bestämde mig för att ta en mindre genväg. Det resulterade istället i att han enkelt kunde slita tillbaka mig in i triangeln. När jag hastigt försökte dra slita mig ur på nytt hängde min högra arm kvar och jag, mer eller mindre, serverade den till honom. Gentlemannakatigt av mig, tycker jag.

 

Min jakt på ”rm-guldet” hade gått ett abrupt slut till mötes, min motståndare var helt enkelt för bra. Han gick vidare och tog slutligen brons och jag var helt klart missnöjd. Allt kändes relativt bra fram till att orken tog slut. Det var uppenbart att min kondition måste bli bättre. Sedan dess har jag slavat stenhårt under ”The Lundström System ®™” med Robin Lundström, leg. sjukgymnast – Som han gillar att beteckna sig – i spetsen. Resultaten är ytterst tillfredställande och nu har varenda del av förberedelserna inför Swedish Open på lördag fått mer än tillräckligt utrymme. Den här gången finns det inga ursäkter, även om det inte fanns några innan heller. Efter att jag tagit guld i Stenungsund kommer vi ta The Lundström ®™ riket runt och slutligen internationellt. Håll utkik och fråga efter The Lundström System ®™ på ditt gym eller kampsportsklubb om du söker den mest heltäckande och effektiva styrke- och konditionslösningen.

 

Tack för att du läser,

 

”The Lundström System ®™ – Health, performance and wellness.”