I helgen hade jag och en handfull andra svenskar förmånen att vara på plats i vackra San Francisco för att bevittna IBJJF:s NOGI-VM på plats. Väl där var det däremot en norrman som stal showen. 

Det finns ingen tur i VM. Att överhuvudtaget ta medalj är en vinst i sig och de få lyckliga som lagt ner den oerhörda tiden, den galna mängden arbete och alla de uppoffringar som krävs för att stå högst upp på podiet förtjänar all respekt i världen. Vilket de ofta får – helgens guldmedaljörer gick runt i den enorma Cow Palace-arenan i San Francisco med en aura omkring sig, en världsmästaraura.

För de relativt få svenskarna på plats gick det ganska bra, Maxine Thylin tog silver som svartbälte och Andreas Gaugi tog ett guld samt ett brons i öppna som brunbälte. Martina Gramenius tog dubbelt silver, både Karl Pegers och Robin Bohlin hämtade hem medaljer i Juvenileklasserna, Karl ett brons och Robin ett silver samt ett brons i öppna viktklassen. Utöver det fick Sophia Nordenö ett ”fulbrons” i sin viktklass och lyckades med att vinna en match i brunbältenas öppna viktklass medan Matilda Frycklund fick ett silver efter förlust i sin enda match i viktklassen.

För norrmännen gick det däremot bättre, i synnerhet för ett välbekant lilabälte som verkligen stal showen i San Francisco. De flesta som tävlar någorlunda regelbundet i Europa känner till Tarik Hopstock, Frontlines fenomen som dominerar i stort sätt allt han ställer upp i. Bland de senaste bragderna hittas bland annat fyra guld i London Open, ett brons i ADCC-EM och en stark prestation i Crest Pro Fighting Tournament.

i San Francisco fick Tarik nöja sig med ett brons i viktklassen efter en jämn semifinal som han trots ett par nära submissionförsök förlorade på två poäng, För att ta sig dit hade han dragit ut två motståndare på fotlås.

Men det var i lilabältenas öppna viktklass som norrmannen bjöd på något väldigt speciellt. Efter flera imponerande matcher, varav en galen kvartsfinal mot Unity Jiu Jitsus Devhonte Johnson, tog sig Tarik hela vägen till final där han stötte på ett 18-årigt monster utan dess like i Atos Kaynan Duarte. Det var en jämn och oerhört spännande final de två emellan som brasilianaren tillslut vann med två poängs marginal. Ett hett tips är att kolla in @grapplingbloggen på Instagram där videos från samtliga Tariks matcher i öppna, en snygg Tarikoplata, två minuter ur den galna åttondelen mot Devhonte samt slutet på en av helgens mest spännande finaler mellan två av världens absolut bästa lilabälten kan avnjutas.

Det är så häftigt att se Tarik Hopstock göra det han gör bäst och ännu mer så i internationella tävlingar när man är van att se honom rensa upp hemma i Europa. Det är väl så det känns att uppleva storhet mitt framför ögonen. Norska Frontline med Eduardo ’Teta’ Rios i spetsen är ett föredöme för andra europeiska klubbar, inte minst vad gäller sättet de sluter upp bakom varandra under tävlingar. Finalen mellan Tarik och Duarte var ett exempel på detta då några av Europas absolut bästa satt på rad bredvid mattan för att stötta och coacha sin träningskamrat mot självaste Andre Galvao och company som coachade Kaynan. Det var kul att se den norska lågmäldheten kontra den brasilianska mer högljudda och extravaganta coachingstilen.

En härlig helg i San Francisco är över och för svensk del gäller det att tänka om lite tills nästa gång. Vi har ju trots allt inte särskilt många NOGI-tävlingar på svensk mark och därmed blir det svårt att förvänta sig resultat i internationella tävlingar mot motståndare som är vana under rådande regelsystem. Det är ju ganska stor skillnad på NOGI och SW, något som vi svenskar är väldigt bra på. Kanske kan vår NOGI-scen växa fram på samma sätt som Submission Wrestling-sidan gjort på senare år. Man kan ju alltid hoppas.