Veckans Profil: Arash Javanbakht
Veckans profil är ingen mindre än Arash Javanbakht, en av våra tre svenska huvuddomare, ett brunbälte på elitnivå, en vän, mentor, förebild och som, sist men inte minst, besitter ett av de mest imponerande skäggen inom svensk BJJ. Läs mer om Arash i Veckans Profil!
Arash Javanbakht är inte bara en kraft att räkna med som tävlingsaktivt brunbälte på den nationella- såväl som internationella Jiu Jitsu-scenen. Han är även en av de domare som oftast syns på mattor landet över. I Veckans Profil berättar han mer om sin resa inom sporten, ett betydande klubbyte, sin roll inom SBJJF (Svenska BJJ-förbundet), hans egen tävlingssatsning och mer.
Men först är först – för mer än åtta år sedan klev Arash först ut på mattan, då han fick upp ögonen för MMA genom UFC och sökte sig till Pancrase där den legendariska tränaren Omar Bouiche var i full fart med att förändra svensk kampsport.
Min allra första kontakt med grappling började faktiskt, som så många andra inom vår idrott, med ett par trevande steg in på Pannkakans matta med Omar Bouiche som instruktör någon gång i slutet av 2008. Jag pluggade då och låg x antal kilon över vad jag borde ha gjort. Då var det MMA som gällde, och jag tror jag året innan hade sett Bonnar/Griffin-matchen och sen börjat titta lite på UFC-galorna som kom efter det. Jag såg matcherna och imponerades av dåtidens personligheter och karaktärer och tyckte ”Fan det här var ju häftigt! Det ska man ju testa på.” Sagt och gjort så bestämde jag och en annan polare oss för att dra ner till Pannkakan o kolla läget, nån månad efter det började jag köra på riktigt. Tränade i princip varje dag. Jag träffades av hur jäkla kul det var och effekten det hade på kroppen var helt underbart. Kilon bara smälte bort o jag tror jag gick ner ca 15 kilo under mina första 6 månader i sporten. Samtidigt började mitt intresse för just grapplingbiten inom MMA:n att växa sig starkare. Jag fann att jag klev mer och mer in i detaljträsket kring grapplingen och fann rätt så snabbt att tiden vi la på grapplingen inom MMA-träningen inte räckte till. I alla fall inte om man ville bli någorlunda bra på det. Valde därför att kasta handskarna och sätta på mig en pyjamas och byta till en renodlad grappling-klubb. Valet föll på Liljeholmens BJJ-klubb.
Har sedan de där första åren tränat runt på ett antal olika klubbar och har haft turen samt möjligheten att träna med många av Sveriges mest erfarna instruktörer. På det sättet har man blivit exponerad för många olika stilar och olika träningsformat som utgör grunden för den BJJ:n som uppvisas på tävlingarna idag.
Arash berättar om relationen med Marcelo Garcias New York-baserade klubb. En av de största genom tiderna har byggt upp en av sportens mest ansedda skolor i storstädernas storstad och instruerar några av världens absolut främsta utövare.
Som blåbälte tog Arash med sig sin GI på en resa till New York och passade på att träna hos ”The G.O.A.T,” och därefter har blivit fler besök på Garcias gym:
Som blåbälte åkte jag över till New York för att hälsa på en kompis som jobbade där. Jag hade självklart med mig både Gi:n och mina No-Gi-kläder. Hade redan innan siktet inställt på att träna hos the GOAT, Marcelo, som jag tror något år innan hade flyttat tillbaka till New York och återigen öppnat klubb, efter sin första sejour i stan. Då var hans klubb inte i närheten av den storleken som den är idag, dock hade man mer tillgång till Marcelo och jag tror jag fick sparras hela 30 minuter med honom under min knappa vecka där. Under dom 30 minuterna fick jag kavalkadklappa ungefär var 30:e sekund. Marcelo var den första riktigt stora stjärna som jag hade fått rulla med och dom där 30 minuterna var en otrolig ögonöppnare för vilka nivåer av BJJ som vissa besitter och att det fanns otroligt mycket mer att lära sig än vad jag var i närheten av att besitta. Sedan den resan har jag tränat hos Marcelo i flera omgångar. Har missat att rulla med honom personligen p.g.a. skador eller p.g.a. att han inte har varit där under en tid, men har dock fått möjlighet att rulla med flera av hans toppsvartbälten, som Marcos Tinoco, Matheus Diniz, Gianni Grippo, Mansher Kehera, Dillon Danis och Bernardo Faria (vet inte om han räknas som Marcelos svartbälte dock), alla monster i sin rätt och som man inte hade en suck mot.
Efter att ha spenderat många år på Hilti BJJ i Stockholm flyttade Arash nyligen till Göteborg och Valhalla Jiu Jitsu. Västkustklubben har växt fram som en av de främsta i Sverige på senare år och har producerat förmågor som Daniel Eklund, Felix Hagby och Lisa Pihl, samt fått tillskott av grapplers som Torbjörn Lundén och Arash själv. Sedan Jonathan Thomas tog över som huvudtränare har man på allvar börjat hävda sig på den internationella tävlingsscenen, bland annat med ett antal medaljer i IBJJF:s Europeans samt fina prestationer i både Worlds och Pan Ams.
Historien bakom det kan ju beskrivas som en rad omständigheter. Jag är ursprungligen uppvuxen på västra sidan av Sverige, men var bosatt i Stockholm mellan 2006–2016. Hade i slutet av 2016 en amerikansk flickvän som gärna ville att jag skulle flytta till henne i USA. Min plan var därför att mellanlanda i Göteborg, bo hemma hos mina föräldrar, samla pengar innan jag tar pick och pack och drar till staterna. Samtidigt behövde jag ju träna någonstans i Göteborg under tiden. Hade då god kontakt med Leo Graf som jag både hade mött och umgåtts med i samband med tävlingar utomlands. Leos game var välutvecklad både på topp och på botten vilket gjorde intresset att träna med honom extra lockande. Leo hade precis slaktat allt motstånd på SM det året och skulle ta över en tränarroll på nystartade Valhalla JJ mitt i Göteborg tillsammans med Jonathan Thomas, Alliance-svartbälte med VM-titlar i flera bältesfärger. Det var en storsatsning som var imponerande och efter att Leo föreslog att jag skulle börja hos dom så var det klappat och klart.
Dock utvecklade sig privatlivet lite annorlunda och mitt förhållande tog slut, vilket gjorde att min tillfälliga mellanlandning i Göteborg blev mer permanent. Nu satsar vi på Valhalla ganska hårt med att ta fram nya talanger och se till att nå framgångar både nationellt och internationellt. Jonathan och Leo har lagt ner ett stort arbete med att utveckla allas tekniska nivå. Målet har varit att få ett allround game både på topp och på botten och resultatet har börjat komma. En av talangerna från Valhalla har ni ju skrivit om, Daniel Eklund som har en väldigt rolig Jiu Jitsu och ett dynamiskt game, något som han har utvecklat extremt mycket och finslipat under Leo och Jonathan. Men vi har även andra på uppgång, däribland Felix Hagby som har i princip vunnit allt på blåbältesnivå i Sverige och har även ett par internationella titlar under bältet. En annan av våra satsande talanger är Tony Jonsson som har börjat slå sig igenom brunbälteskategorin på riktigt och vi väntar med spänning för att se vad han kan åstadkomma. Hoppas även på att Leo själv ska ta sig tillbaka till tävlingsscenen efter att ha behövt slå sig igenom en hel del skador under det senaste året. Leo är ett monster på mattan och en av Sveriges bästa utövare. Hoppas därför att han snart kan visa det på tävlingar igen. Dessutom har vi ett par vitbälten som jag spår en ljus framtid för och en allt växande tjejgrupp på klubben vilket har varit en rolig utveckling. Jag är övertygad om att klubben kommer växa mer och nå fler framgångar under ledning av Jonathan och Leo. Den fortsatta utvecklingen har också berott en hel del på att vi har haft möjligheten av att ha flera toppsvartbälten från USA som har gästinstruerat hos oss, som till ex. Alec Baulding, Andris Brunovskis och Tanner Rice. Vi kommer även komma med lite nyheter kring nya instruktörer efter sommaren, så det är bara hålla utkik.
Arash är inte bara själv tävlingsaktiv utan är även en av landets mest framstående domare, samt har en viktig roll i SBJJF. Han berättar mer om den rollen, om livet som domare och om hur den svenska BJJ-scenen står sig internationellt:
Jag blev tillfrågad av förbundet för något år sedan ifall jag skulle kunna tänka mig att ta an mig rollen som en av tre huvuddomare i Sverige bredvid Ralf Carneborn, och Omid Azad, i en satsning från förbundet för att höja domarnivån på svenska tävlingar och för att öka sin närvaro på tävlingar. Huvuddomaren representerar förbundet på tävlingarna och är helt oberoende av arrangören. Utöver att vara ett stöd för domarna på plats och fungera som en buffert mellan domare och publik, så rapporterar vi tillbaka till förbundet om hur tävlingarna har gått till i sin helhet.
Det är en svår fråga (vad som är viktigast för Arash, att själv tävla eller att döma), det finns i aspekter i båda som kan vara mer eller mindre roliga, mer eller mindre svåra, etc. Men det har varit riktigt roligt att vara huvuddomare, det roligaste har varit att min egen kunskap om reglerna har ökat vilket påverkar ens taktiska spel. Det kan annars vara en aspekt av gamet som glöms bort om man inte aktivt tränar den muskeln utan endast jagar lås. En annan rolig aspekt av att vara huvuddomare är att vi är med och påverkar domarkåren i Sverige. Inom vårt uppdrag ingår att utbilda och ta fram nya domare och hålla dom tillgängliga för tävlingar, då det är oftast ett av dom större problemen för arrangören att ordna. Så vi jagar hela tiden nya domare och förmår utövare att gå de regelkurser vi ordnar ett par gånger om året. Tar tillfället i akt och uppmanar att den som läser detta och som är sugen på att döma att ta kontakt med oss. Sen tycker jag att det har varit roligt att interagera med alla ledare och utövare på tävlingarna. Vi har fått relativt bra feedback avseende vår närvaro och på hur vi sköter vårt uppdrag, vilket har varit mycket inspirerande och motiverande att fortsätta. Det roliga i att tävla är ju att det bidrar så mycket till den egna tekniska utvecklingen.
Viktigaste uppgiften för mig inom domarrollen är att bygga upp en gedigen utbildad domarkår med bred representation från de flesta klubbar i Sverige. Jag tror att ju fler domare spridd över klubbarna i Sverige vi är, desto duktiga utövare kommer vi få med goda kunskaper inom regelverket vilket bidrar till att höja nivån ytterligare på tävlingarna i Sverige. Jag tror att det kan i slutändan spela en viktig roll i sportens utveckling i Sverige.
Tror att vi måste förstå att länder som USA och Brasilien har ett försprång på oss sett till antal utövare och mer tid till utveckling. Med det i beaktande så tror jag ändå att vi står oss rätt bra mot dom större länderna. Tror det har berott en hel del på att vi har på senare år fått killar och tjejer som har börjat satsa på idrotten på heltid och fått en annan fokus på träningen. Många killar och tjejer från svenska klubbar åker iväg till dessa länder och får träna med världseliten i omgångar inför tävlingar. Den inhämtade kunskapen och erfarenheten tror jag har sedan fått genomslag i svensk BJJ. Sedan har möjligheterna att ta hit gästinstruktörer ökat något enormt som jag också tror har bidragit till utvecklingen.
Så lite om Arash egen tävlingssatsning och skillnaden mellan att tävla som lilabälte jämfört med brunt:
Ja du, syftet med min egen tävlingssatsning har väl varierat under många år. När man började ville man ju prestera och vinna varje tävling. Men idag tävlar jag mest för att jag fortfarande är driven till att utvecklas. Jag ser tävlingar som en väg till den utvecklingen. Oaktat resultat, så tror jag att det är både bra och nyttigt att testa gränserna för dina tekniker och för vad din kropp klarar av. Det är en av de smidigaste och snabbaste sätten man kan utvecklas. Sen är det alltid kul att vinna, så jag ser det som ett bonus.
Skillnaden mellan lila och brun. Tja, jag är fortfarande nervös innan jag kliver på mattan, så den saken är ju fortfarande detsamma. Det finns ju även tekniska aspekter med att en rad nya avslut som öppnar sig för en. Men den största skillnaden är att man nu börjar möta folk som har tagit idrotten på riktigt allvar väldigt länge och lever för det. Särskilt på internationell nivå. Det är mindre av den varan på lilabältesnivå, även om det är klart att de finns killar och tjejer som satsar kraftigt redan då.
Arash var en av de personer med störst inflytande på min Jiu Jitsu i ett tidigt stadie, då vi tränade tillsammans på Hilti i ett par år innan flytten till Göteborg. Utöver att vara en vän och före detta träningskamrat har han även varit en förebild till mig, någon jag såg upp till när jag först började träna och som fortsatt växa i mina ögon sedan dess. Som grappler och person är Arash Javanbakht i min mening någon som förtjänar att höjas och uppmärksammas. Tack för att du ville vara med min vän!
Men helt slut är den här riktigt roliga intervjun inte än – först vill vi få reda på Arash favoritlås, favoritteknik, GI eller NoGi och om han föredrar topp eller guard:
Oooh, mina favoritfrågor!
Vill nästan svara på frågan på samma sätt som en av mina gamla tränare Yoel Grundemark gjorde, ”Jag gillar det lås du klappar på”. Genialt!
Men jag ska ge mer substans i mitt svar. Jag är lika för Gi som Nogi, så har ingen preferens där. I Gi har jag börjat föredra guard mer än topp. I Nogi föredrar jag toppspelet. I GI är favoritlåset omoplata från lapel guard, i Nogi är det en sneaky handledslås från sidecontrol som jag såg Robert Drysdale göra en gång.
Foto: SBJJF, Valhalla Jiu Jitsu